När livet får handla om att göra de man lever med så glada som man kan göra dem

Jag upplever, det senaste, att jag inte har något att säga. Det är så svårt att förstå hur jag ska kunna säga något av vikt, med tanke på att ingenting spelar någonting roll nu, förutom att stävja den globala uppvärmningen och att hjälpa människor att fly från farliga platser och sedermera lösa konflikter och motverka terror.

Jag tänker så mycket på att våra barn kommer att säga ”men ni visste ju, varför gjorde ni inget?” att jag nästan blir sjuk.

Men för att inte bli katatonisk så vill jag skriva något. Jag skriver om sommaren och det jag tyckte jag bäst med den.

Det var när Nils fyllde 40. Jag hade planerat och funderat ganska länge. Framförallt kring frågorna ”vad får man göra, pandemimässigt? och ”kommer vårt spädbarn att vara res-bart, bortlämnar-bart eller ingetdera?”.

Ett tag tänkte jag att vi skulle åka tåg till Berlin, allihopa. Det fick stekas pga båda frågeställningarna ovan.

Sedan tänkte jag köpa en ny dator till Nils, för det vet jag att han önskar sig. Men efter att ha kollat med hans gamingvänner insåg jag att jag aldrig kan köpa det han vill ha, för han är så indie vad gäller datorer att ”he listens to bands that don’t even exist yet”.

Men så tänkte jag på vad hans absoluta dröm är, materiellt, och planerade kring det. Vi får inte plats i vår bil längre, då vi har en minicooper och tre barn varav två sitter i barnstol. Nils önskar sig en elektrisk Multivan. Det är som en uppdaterad folkabuss som man kan svänga runt sätena i och göra säng eller matplats av och de är verkligen, VERKLIGEN, dyrare än vad vi har råd med. Så jag hyrde en. Fast inte en elektrisk, för de finns inte ens än.

Men allt började med att Nils några dagar före själva födelsedagen överraskades med paket när han kom ner från sin extra långa sovmorgon. Jag gav honom en skivspelarutrustning (lp-spelare, förstärkare och högtalare) och paketen var lite för stora för att ta med ut på tur. Han blev jätteglad och jag var jätteglad över att ha en vän vars son är expert på ljud efter sin tid på hifi-klubben. Jag kunde bara ge vännens son min budget och så fick jag skräddarsydda tips. Så skönt att slippa åka till ljudbutik och visa sin okunskap.

Sedan fick Nils veta att han, jag, Alf och Ben skulle ut på tur och så körde jag oss till biluthyraren i Mölndal och den låg tyvärr vägg i vägg med en Wolksvagen-butik, så jag fick be Nils att omedelbart sänka sina förväntningar. (Någon sekund trodde han att jag tagit husrenoverarpengarna och köpt en Multivan.) Men han blev ändå väldigt glad över att få veta att han skulle få testa sin drömbil i en vecka.

Vi började med att köra hem Bossas kompis Mika till Orust. Här har vi snurrat sätena och skapat oss ett burger king-café.

Mikas föräldrar hade förberett fir. Så fint!

Sedan rullade vi genom Bohuslän och hade fina vyer utanför Folkafönstret.

Nils visste ingenting om vad jag hade planerat, utan fick veta längs med vägen. Första stoppet var ett AirBnB utanför Ljungskile där vi fick en katt på köpet.

Det var ett kanonboende med fullt barnutrustad trädgård.

Och havsglimt.

Dagen därpå tog vi Multin …

… och körde till Pilane gravfält på Tjörn och skulpturutställningen där.

Det var så oerhört, oerhört vackert. Berg, skog och hav. Jag blev faktiskt lite tagen.

Ben for size comparison. Det var stooora statyer.

När vi ändå var på Tjörn åkte vi till Akvarellmuséet. Jag har varit där förut, men aldrig förstått att det ligger en badplats alldeles intill.

Det blev mycket av den här varan, under den här roadtrippen. Ben får äta mjölk igen (konstaterat fri från allergi) och vi testar lite spannmål ibland. Verkar gå helt okej. Gud vad skönt det vore om han kunde få bli helt fri från problem med maten.

Sommardröm glasscafé har Bohusläns största utbud av glass, så det var vi tvungna att testa. De hade min bästa sort, saffransglass, vilket gjorde mig nöjd och resten av familjen tveksamma.

I Skärhamn finns även en restaurang som serverar det här. Läs texten och berätta för mig om ni reagerar på något särskilt. Om kanske tiden är lite ur led?

Efter ett par dagar bytte vi location, till Flatön väster om Orust och ett helt fantastiskt AirBnB som vi definitivt ska boka en vecka nästa år, om tillfälle ges. Det var kaniner att klappa för barnen, en strand bakom huset och ett extremt fint boende med de vänligaste värdarna jag träffat. Här fick Nils vakna på själva födelsedagen.

På morgonen, efter (ytterligare) presentutdelning, avslöjade jag att vi skulle fira dagen på Nordens ark. Vad jag inte berättade var att hans föräldrar och bror skulle komma dit och vara med. Han blev väldigt överraskad och glad när de dök upp strax efter att vi gjort entré. Föräldrarna hade kört från Halmstad. Här är farmor med Affe.

Jag och Nils och sedan jag och Nils och barnen har varit många gånger på Nordens ark. Varje gång tar jag och Nils en bild på samma utkiksplats. Så här såg vi ut i år.

Så här såg vi ut för 11 år sedan, när jag fyllde 30.

Efteråt åkte vi allihop till Hunnebostrand och åt middag på Perssons på kajen.

Följt av glass. Det är ingen som försöker kidnappa Alf, det är Nils bror Johan som tar en tur med honom.

Sedan vände vi tillbaka mot Flatön och det var så här fint när vi väntade på bilfärjan. I huset kunde vi föra Alf sovande från bil direkt till säng och det har vi aldrig lyckats med förut, med något barn. Jag och Nils avslutade med att dricka jättestark belgisk öl och kolla på Hålet på Netflix och den var verkligen som inget vi sett förut.

Dagen i bilder

I dag vaknade jag klockan 6:20 och det är ingen dum tid att vakna, när man har bebis, men morgonen föregicks av en natt då Alf vaknade och var ledsen en gång var 45:e minut och det gjorde att jag inte sov i natt. Det är så svårt att somna om sådana nätter. Men men. Det är en fas som jag väljer att förklara med utvecklingssprång och tandsprickning och när han väl vaknade för dagen var han så här glad. Och då är ju det mesta glömt.

Sedan följde en tråkig stund när jag och Nils blev ovänner. Jag ville att han skulle ta Alf så att jag fick vara själv en stund och han tyckte att jag skulle ta honom. Är det inte vad bebislivet går ut på, relationsmässigt? Att bråka om vem som får sova minst eller mest. Jag gjorde i alla fall frukost till Ben. Knäcke med nutella, yoghurt med flingor, melon och äppeljuice.

Och frukost till mig själv. När jag känner mig ouppskattad (NB: jag har tagit alla nätter med Alf under sommaren, pga anledningar, och vi har delat lika på sovmorgnarna, jag tyckte att jag hade rätt att lämna Alf till Nils efter en sömnlös natt) gör jag gärna något fint för mig själv, som god frukost med levande ljus, för att berätta för mig att någon ändå uppskattar mig. Även om det är jag själv.

Och Alf. Ja, han är mest nöjd hela tiden (dagtid). Fan vad jag älskar den här fula gåstolen.

Efter frukostgröt för mycket små barn kollade vi på SVT Barn med Ben en stund. Jag var så trött att … Det är verkligen värre att inte få sova som 41-åring än som 30-åring. Obvious truths kanske, men nu är det som sagt en tröttmössa som skriver och då blir det lite.

Sedan var det förmiddagsvila och då gäller det att passa på. I dag hann jag duscha, sminka mig och ta bort gammalt nagellack. När 29 minuter gått var han färdigsoven och så här glad.

Jag är föräldraledig på heltid i väntan på besked gällande företaget (Nils jobb var sjysta och lät honom gå tillbaka till jobbet med kort varsel). Men i dag var jag tvungen att åka in en sväng för att hämta lite grejer.

Här är mitt jobb.

Kajsa var där och tog selfies med Alf och Ben. Så gott att se henne. Vi pratar ju om allt varenda dag och nu var det flera veckor sedan.

Vi stannade till dess att Kaffe började protestera och då kastade vi oss in i bilen. Fan vad gott det är med en förutsägbar bebis. Jag tänkte att han behövde sova och en sekund efter att vi satt oss i bilen zzz.

För att dra ut på bilfärden, och för att det var enkelt och gott, körde vi via Max drive through för lunch. Som intogs framför teven. Jag tillåter väldigt mycket när jag är väldigt utmattad.

När Kaffe-Latte vaknat fick han mat. Han är ett halvår nu och får prova olika burkar. Rotfruktsgryta fick 2 av fem. Eller kanske 1. Han åt max två matskedar.

Sedan tog vi en promenix till Bens kompisar som bor några gator bort.

Jag och Affe gick hem och vilade. Alf sov i TVÅ TIMMAR på mig. Detta har inte hänt sedan han var spädis. Han sover liksom alltid max 38 minuter när han dagvilar. En otrolig upplevelse. Och jag fick mig också en timmes sömn till livs mmm.

Vid fem eller så kom Nils hem och jag försökte sminka bort tröttheten. Samt upptäckte att min egenklippta lugg var sned. Men om man håller upp den lite så.

Jag tog en spårvagn in till Kino för öl med Kajsa. Fint där. Sedan åkte jag kollektivtrafik i hundra år för att komma hem och nu sitter jag i köket och kollar (om) Bron. Allt är fint. Jag har tur.

Födelsedagen i bilder

I dag fyllde jag 41 och väcktes med solros och sång.

Och massa fina presenter. Som en pastamaskin …

… en bra mugg …

… ett enormt van Haasteren-pussel …

… en wet stone för knivslip …

… ett hus på en kobbe med en gatlykta …

… och ett par skor!

När jag kom ner hade Nils förberett storfrukost med allt som är gott. Bland annat mitt favoritbröd: bretzel.

Sedan fick jag en stund med den andre firaren. Affe fyllde fyra månader i dag.

När man är fyra månader får man prova (viss) mat. Alfs första intag, näst mjölkersättning, blev en fruktmix på klämmis. Han var mycket skeptisk (i nyllet), men spottade inte ut någonting. Så jag antar att det var gott?

Han har också, bedömde vi, blivit nackstark nog att palla hoppgunga. Så det testade vi. Dock knakade det så mycket i dess fäste att gungandet blev kortvarigt. Minns när Bo fick prova och gjorde en faceplant för att gungan lossnade och vi fick åka till akuten. Kanske bara skippar gunga den här gången.

Tog mig ett förmiddagslöp! Det var väl bra, men ännu bättre hade det varit om jag kommit ihåg att ta min antihistamin. Det är så mycket pollen ute nu att … jag blev som tjock inifrån och började odla gräs och hassel i svalget. Dessutom har jag en mens som är som islossning fast med stora stenar och det var varmt som inni. Men ändå – det blev en runda.

Efter en dusch provade jag mina nya skor och Bo tog en bild.

Sedan tog vi en promenad, inklusive glasspaus visavi Circle K.

Slutmålet var Kvilletorget, där vi tog in mat och dryck på Kvilles biljard. Jädra kanonställe.

Alf fick också dryck.

Han höll sig generellt urnöjd genom hela äventyret.

Här har han precis lagt av en fis på sin far, vilket jag tycker syns på Nils uttryck.

Efter att Alf först blivit sur och sedan somnat om i vagnen tog vi en öl och spelade ett ”rita och gissa”-spel på Barley’s food factorys uteservering. Först fick vi veta att vi inte kunde sitta där, eftersom det var max fyra per bord. Men det löste vi genom att listigt placera Alf utanför kedjan.

På vägen hem avvek Nils med Alf, för att komma hem någon gång. Jag gick med de två som inte tänker så mycket på att komma hem, utan mer på vad man kan göra längs vägen.

Hemma låg det blombud på trappan. Från min kompis Matilda.

Jag gjorde pannkakor till storbarnen …

… fick en stund för mig själv med en bok (rekommenderar!!!) …

… och nattade den lilla. Nu sitter jag och Nils på altanen med en flaska Cava Privat, vilket är ett roligt namn, och hoppas att nattningen av Affe-latte gick vägen, så att kvällen är fri. Perfekt dag, fin familj.

Kalas, kalas och krallighet

Vi har haft kalasvecka, för Ben har fyllt åtta år. Hurra! Ben sa i söndags, när han skulle somna, att helgen var den bästa i hans liv – ever. Det är såklart allt som betyder något. Men jag har tyvärr blivit utbränd på kuppen, för i år fixade jag nästan allt inför de, enligt traditionen, två till antalet kalas och jag vet inte varför det blev så. Vi hade ju ett möte där vi gick igenom allt som behövde göras, från att hyra partytält till innehållet i kalaspåsarna och priset i skattjakten och allt där emellan. Och jag vill minnas att vi skulle dela på uppgifterna. Men så … blev det inte så och där har jag del i skulden. Jag bara gör. Har jag kontrollbehov? Kan jag inte släppa saker och tänka att det ordnar sig? Jag vet inte. Men i går började jag gråta av eftersläpande stress och skickade hem alla barn som just då var och lekte hos oss och så bad jag familjen sitta ner med mig och så berättade jag att jag är jättetrött och på gränsen till att bryta ihop och kanske inte orka någonting, så nu måste alla hjälpa mamma som är så skör.

Men nog om det mörka! Se vad ljust det är emellanåt också. Det här är ju inte bilden av utbrändhet och sömnbrist, visst?

För att inte tala om det här mötet. Första kramen på över ett år. Min mamma, och resten av våra föräldrar, hade alla fått första sprutan och eftersom det gått tre veckor sedan de fått den så kunde de med Folkhälsomyndighetens goda minne få krama barnbarnen. Åh, vad fint det var.

De fick också träffa Affe för första gången! Barnbarn nummer sex.

Vi hyrde som sagt partytält. Man ska ju ändå vara försiktig, så utomhuskalas kändes bäst. Vi använde Hyggloappen för att hyra och det funkade helt okej, trots lite svårigheter i kommunikation. Insåg också, när jag i efterhand kollade priser, att vi typ lika gärna kunde ha köpt ett tält. Då hade vi också sluppit utmaningen ”tältet måste vara helt torrt när ni lämnar tillbaka det på utsatt tid”. Man hyr ju liksom ofta tält av anledningen ”skydd mot regn”. Hur får man det torrt om det fortsätter att regna och regna och regna? Med handdukar och mycket tid, visade det sig.

Min pappa tog Affe och försvann ut på tur. Det var underbart att se (fick dock påminna mycket om att han 1. inte kan hålla upp huvudet själv än och 2. inte kan stå än, ens med stöd) och jag slogs av känslan hur otroligt befriande och skönt det är att ha extra vuxna runt sig som gärna håller bebis. Hade glömt!

På släktkalaset hade vi grillbuffé och Ben fick sin specialbeställning ”köttbullegrillspett och grillade potatisar med skal”.

Till lördagen pyntade vi om tältet för barnkalas.

Ben bakade den vackraste tårtan i världen.

Och klädde ut sig till mus. Men jag sminkade honom mer som en kanin? Det är svårt med ansiktsmålning. Respekt till alla yrkesmässiga.

Meanwhile i Affeland så har det byggts muskler. Satan vad han är gosig nu med sina böljande valkar. Fascinerande att barn från samma genmix kan bli så olika i storleken. Ben på lägsta kurvan, Bo nästan i mitten och Affe spräcker taket.

Nu har jag nyttjat mina 50 minuter av fritid som infann sig från att jag till slut lyckades natta Alf (ska vi prata om mardrömsnattningarna vi genomlever nu, nej va?) till dess att jag nu måste lägga mig för att orka natten och morgondagen.

Saker som hänt

Häromdagen, när jag stressad stod i badrummet och borstade tänderna på Ben och bad Bo raska på så att vi inte skulle bli sena till skolan uppstod ett frasande forsande ljud. Jag slog av vattenkranen, men ljudet av rasande vattenmassa blev kvar. ”Vad är det som händer?!” skrek jag till den närmaste människan, som var Ben, men han fattade lite lika som jag. Bossa rusade in och vi märkte att en pöl växte exponentiellt på golvet. Men varifrån kom ljudet och vattnet? Och hur får vi det att sluta? Barnen sprang in till Nils, som var i sovrummet med Alf, och jag blev varse vilken tur jag har som lever med en person som vet var i huset man slår av allt vatten. För det vet inte jag. Varför vet jag inte sådant?

Hur som helst så visade det sig att en slang, placerad under handfatet bakom en låda, givit upp. Precis där och då. Materialtrötthet, antar jag. ”Hit men inte längre” sa slangen och så gav den upp och slutade göra det den var avsedd att göra: hålla vattnet i sig.

Jag tackade mitt katastroftänkande jag för att jag tidigt i pandemin köpt på mig ett gäng flaskor stilla vatten som stod i matkällaren och borgade för att vi åtminstone kunde göra mjölkersättning till Alf. Och så sa jag till Nils att han skulle ringa en rörmokare och så tog jag barnen till skolan. Nils sa att det är dyrt med rörmokare och att han ville testa att laga det själv. Och så gjorde han det. Jag tackar turen som gjort att jag lever med en person som inte är så rädd för uppgifter som rör vvs som jag är.

Nu funderar jag mycket på materialtrötthet. Allt blir väl trött till slut? Vad ska bli materialtrött nästa gång? Är inte jag lite materialtrött?

Jag funderar också på vad som hänt om vi inte varit hemma när slangen blev materialtrött. Hur mycket tål en golvbrunn?

Annat som hänt är att jag fått mens. Efter nästan 350 dagar befriad från cykel är den tillbaka. En del av mig tycker att det ska bli spännande att se hur det blir den här gången. Efter tidigare födslar har mensen kommit tillbaka med en vengeance, med mycket värre pms, mycket värre smärtor. Men det kanske inte måste bli så?

Gud så trött jag är. Jag har haft tre föräldralediga dagar på raken och därmed tre långa, långa nattningar och uppvaksnätter i rad. I morgon ska jag jobba och det känns som att få gå på fest utan krav på leverans.

En sak jag måste göra snart är att skriva tre eller fyra nya manus för Tankar för dagen i P1. Har fått förtroendet att prata igen och vill såklart säga något initierat och meningsfullt när jag får chansen att göra public service. Men jag har svårt att se varför jag skulle kunna göra det. Har ni några tips på ämnen att prata om så tar jag tacksamt och ödmjukt emot. Det enda jag kommer på är materialtrötthet.

Dagen i bilder

Magisk morgon på Kalmargatan. Alf sov till klockan sex (han har haft för vana att vakna vid fem på sistens) och gårdagens version av mig bjussade dagens på färska jordgubbar i kylen och bretzel till brödrosten.

Frukost på golvet, såklart. Där trivs vi bäst. Men nu står det nog inte på innan Affe kan inviga bumbon jag traderaköpt. Det blir ett lyft att kunna sätta honom på bordet när vi käkar middag etc.

Jag sminkade mig tidigt, då vi hade förmiddagsbesök på BVC. Jag tackar Alf för mitt trötta utseende och produkter från Paula’s choice för glowet. Tänk att SVT skulle avslöja att dyra produkter är en bluff i samma veva som jag gör livets första köp på Skin city. Jaja.

BVC-besöket blev hur som helst inställt på grund av sjukdom, så jag ägnade morgonen åt att förvandla detta …

… till detta.

Sedan gjorde vi sådant som Alf tycker om, som att titta spegel …

… och gymma. Här började Kaffe bli glansig på ögonen och jag har äntligen – tredje barnet gillt – lärt mig att BLIXTSNABBT söva vid första tecken på trötthet.

Jag har blivit en queen på dagssövningarna. Det går så jävla bra. Tur, eftersom Alf snittar fem dagsvilor. Frågan är hur jag kan vara så oerhört mycket sämre på att söva för natten. Återkommer till det.

Åt en hantverkartidig (var ju ändå uppe vid sex) lunch bestående av det som fanns i grönsakslådan dressat av en avocado mixad med koriander, turkisk yoghurt, chili, salt och majonnäs.

Fortfarande förmiddag: ut på tur. Vi gick på långpromenad. Bland annat till Willys …

Och till skolan för att hämta Ben och hans kompis som nästan alltid vill följa med oss hem. Det är fint.

Blir glad av att komma hem när jag ser vår brevlåda med nya skylten jag satte upp för ett tag sedan. Vad många vi är.

Efter en stund anslöt Bo, som slutar skolan lite senare och cyklar på eget bevåg. Hon jobbar mycket med multipla skärmar nu.

Alf, å sin sida, jobbar mycket med att fatta vad händer kan göra. Vänsterhanden har han fått ganska god kläm på.

Jag satte ett långkok för kvällen …

… åt mellanmål: bretzel med smör och cheddar och fun light + bubbelvatten …

… tittade på barn som studsade i trädgården …

… och lyssnade på podcast.

Ännu en lyckad dagsläggning. Det här kan ha varit runt klockan 16. Då börjar tankarna fara åt ”är det här den sista för dagen?”, ”hur länge ska han få sova nu?” osv. Allt handlar om den perfekta balansen för att få till en så bra kvällsnattning som möjligt. Vi har absolut inte knäckt koden än för kvällarna är :(((((((((

Nils kom hem och jag fick färdigställa middagen: tortillas med pulled chicken och all the sides.

Sedan trodde dumma lilla jag att jag fick till den perfekta nattningen. Affe visade tydliga trötthetstecken vid 18:30 och tajmingen med senaste matningen var perfekt. Han fick en flaska som han inte åt så mycket av, men han somnade fasen på en kvart. Smög ut och … tre timmar senare sitter jag här. Det gick rakt åt… Gud vad han skrek och vad han spände sig. Minns hur jag kämpade med Ben och Bo och hur tiden då man nattar är som en alldeles egen tid. En tid av förtvivlan och utebliven kväll och tröstlöshet.

MEN nu sover han och jag ska väl ut och springa? Nej, jag ska såklart gå och lägga mig, för Alf ska snart ha första nattflaskan. I morgon kör vi igen! Cram!

Våld

Jag har varit så uppgiven. Uppgiven över fem mord på tre veckor. Över att det plötsligt är på tapeten, fast det pågår hela tiden. Över att pratet om det är en trend som kommer att ersättas av något annat med nyhetsvärde (Super league?) när folk tycker att de hört nog. Över att politiker försöker vinna poäng i debatter i stället för att göra det som krävs (jobba både proaktivt och reaktivt, satsa reella pengar). Hanna Persson sa det som det är i sin podcast: män slår och mördar kvinnor för att de tror att de får. För att det är lågstatus hos polisen (jo, sant) med kvinnomord. För att straffen är små eller inte alls. För att det beskrivs som familjetragedier och inte för vad det är.

Jag och Kajsa har jobbat med så många kvinnojourer. Sökt pengar från staten för olika projekt för att upplysa och motverka. Haft kundbesök där vi inte fått veta adressen i förväg, utan träffats på neutral mark i Trollhättan eller Göteborg eller varsomhelst och sedan blivit förda till det skyddade boendet där mötet ska äga rum. För om adressen kommer ut är risken stor att mannen väntar utanför och slår ihjäl kvinnan. Inför barnen.

En av de fem var i 20-årsåldern och mördades i samma rum som hennes bebis. Det är information som jag knappt kan tänka på två gånger.

Jag tänker på tidiga sommarmorgnar när man bor i en stuga och går upp innan någon annan vaknat och köper bröd i campingbutiken. Tänker på hur asfalt luktar när det regnat och det är 15+ utomhus. Tänker på fredagar och alla barnen i soffan och Bäst i test. Tänker på hur lyckligt lottad jag är. Tänker att det är ett lotteri.

Det görs inget. Inte på riktigt. För inte ska man peta i det privata. Och inte alla män. Men när det sker är det alltid män.

Jag läser en artikel i DN och den är jättelång och många med kunskap och erfarenhet uttalar sig. Rubriken lyder ”begränsa livsutrymmet för män”. Jag tänker att jag inte ska läsa kommentarerna. Det är över 300 kommentarer. Jag läser kommentarerna.

Det är ordföranden för Unizon som uttalar sig och nämner begränsning av mäns utrymme som en av flera åtgärder värda att utreda. Hon säger en massa andra saker också. Andra människor säger också massa saker. Att DN lyfter begränsning av mäns utrymme i rubriken skapar ilska i kommentarsfältet. ”Ska jag som ostraffad behöva…” och liknade förväntade kommentarer. Och såklart massa klick. Och så förflyttas diskussionen till samma gamla…

Vi måste jobba både proaktivt och reaktivt och media måste sluta jaga klick. Men DN är privat och behöver sina annonsintäkter? Aldrig har det varit viktigare med skattefinansierade och opartiska public service. Men så sänder de en två gånger 30 minuter lång marknadsföringskampanj om Soran Isamils nya standup-show.

Jag blir uppgiven. Tankarna far åt att sluta med det jag gör. Sluta ha det så jobbigt, vara så besvärlig, jobba gratis eller för ”kan inte spara till pension”-pengar. Ta ett reklambyråjobb och se till mig själv och det som är mitt.

Det är vår nu. Eller mitt?

Hur sjukt är det inte att det är kvinnan som ska gömma sig och barnen när hon utsätts för våld? Jag vet att det finns länder (kan det vara Danmark, till exempel, jag hittar det inte nu?) där mannen får flytta. Och där mannen inte får befinna sig i samma stad som kvinnan. Han får inte ta sig över kommungränsen. Det är ett sätt att begränsa mäns livsutrymme som gör att barnen kan gå kvar i samma skola eller förskola och som inte ålägger den utsatta kvinnan att leva gömd. Något att utreda?

Ulf Kristersson kritiserar regeringen för att vara ”senkomna i sin insikt”. Blir det bättre om vi röstar på dig, Ulf? Får våldsutsatta kvinnor råd att lämna då? Har de någonstans att ta vägen?

Jag lärde mig något nytt under den senaste rapporteringen. Att det finns forskning att luta sig mot. Gud vad jag älskar forskning, för det är så svårt att bemöta med känslor.

Det finns forskning som visar att alla typer av män begår våld och mord mot kvinnor. Alla klasser, etniciteter, åldrar och funktioner. Man kan inte säga att en viss typ av man begår dessa brott.

Det visste jag.

Men jag visste inte att det finns forskning som visar att pojkar som växer upp i familjer där normen om att kvinnor är på ett visst sätt och män är på ett annat löper högre risk att i framtiden slå eller mörda sin kvinnliga partner. Att pojkar som växer upp i hem där normen är att en man är stark och tuff och en kvinna omvårdande löper högre risk att bli våldsutövare. Att pojkar som växer upp i familjer där män inte ska visa känslor mer troligt blir våldsutövare än pojkar som får vara precis så som de är.

Det visste jag inte. Jag har argumenterat för det förut, men inte haft forskning för att backa. Men det finns forskning.

Jag kommer att använda mig av nämnda forskning framgent när jag argumenterar. Och jag finner det obegripligt att det satsas så lite på normkritisk pedagogik tidigt, nu när denna forskning finns.

”Det är inte skolans ansvar att göra vett i människor, det är föräldrarnas” är ett argument jag hört från nära släktingar. Och det hade ju varit härligt om alla som ynglade av sig var vettiga, men så är det ju inte. Så då måste fru samhället gå in och fånga upp varenda unge och då faller det tyvärr på de stackars lärare som enligt lagen om skolplikt är de enda som träffar våra barn nästan varje dag.

Och då måste vi höja statusen på läraryrket = höja lönerna. För det här är en tuff och tids- och energikrävande uppgift.

SAMTIDIGT måste vi arbeta reaktivt och göra bättre när våld och mord begås. Höj statusen för dessa brott hos polisen (gud vad sjukt att ens skriva detta) genom att kalla brotten för vad de är. Straffa hårdare. Fotboja direkt. Skicka inte iväg kvinnorna och barnen, skicka iväg männen. Skydda offren, grip in, lås in, stäng ute. Säg aldrig att det är en familjeanlägenhet. Ta bort våldsutövarna från offren, inte tvärtom.

Jag rekommenderar alla att lyssna på Morgonpasset i P3s intervju med Zandra Kanakaris.

Koja, Affe, stressen, tvätten

Nej nu! Är det vår. 18 grader och sol i Göteborg och jag har hängt tvätt utomhus. Nåde den som kommer med mer snö på mig nu. Är så redo för att inte tvinga ner Affe i overallen när vi ska ut och rulla vagn för att hämta Ben i skolan. Ge mig mer av detta väder! Allt blir enklare!

För annars är det rätt mycket kämp just nu tbh. I ”morse” ville Alf gå upp klockan 4:30 och det gick ej att få honom på andra tankar. Denna arla uppstigning föranleddes av en natt med matning vid 22:30 (då jag la mig), 1:30 samt vid 3-rycket + en del övriga napptappsvakningar. Ändå känner jag på något sätt att jag inte ska klaga. Han har ju ändå som fattat vad som är natt och vad som är dag. Jag vet att det kan vara så mycket värre. Men jag är också di 40 den här gången och gud vad påverkad jag blir av sömnbristen. Plus att dagarna är rätt mycket som den osminkade sanningen gör gällande i bilden ovan. Den lilla kroppen är så spänd, så spänd. Och jag har så lite tålamod kvar för alla andra barn. Men jag hoppas och tror att de inte drabbas så hårt. De är stora nog att fatta att jag är trött och att detta är undantagstillstånd. Hoppas jag.

Men det är goa stunder också. Han smajlar rätt mycket, Alf …

… och så kan jag emellanåt få göra saker för mig själv, trots att han är vaken. Som att äta frukost och svara på mejl på golvet.

Eller gå på toa.

Kul, också, är att han är i fasen då han har a million different looks. Här tycker jag till exempel att han är väldigt lik Claes Malmberg.

En sak som inte förändrar utseende är vårt hem, hur mycket jag än försöker plocka och göra det fint, när Alf tillåter. Här var det nyss rena ytor, men sedan bestämde sig Ben för att städa och rensa ur sitt skåp. Det är ju bra och så, men vi måste jobba på det här med att komma till avslut.

Det känns inte som att jag gör så mycket annat just nu än att plocka och städa efter övriga familjemedlemmar, natta och mata barn och rengöra nappflaskor. Kommer liksom inte ikapp och vet väl egentligen att det är omöjligt och att jag måste jobba med acceptansen. Men jag mår inte bra när det är kaos runt mig eller när det inte finns rena kläder eller någorlunda planering kring maten, så det är svårt. Vår parterapeut tyckte att jag pratade för snabbt när vi var där sist och undrade om jag var stressad.

”Jag är alltid stressad.”

”Men det är ju inte bra.”

”Nej.”

Och så undrade hon när jag får slappna av och jag får ju faktiskt det de tre kvällar i veckan då jag vet att Nils ska ta natten och således också kvällen, med Alf, och jag kan bada badkar. Det sa jag till henne. Hon tyckte att jag skulle slappna av fler gånger. Och i lördags kom jag på ett tillfälle till. När Ben har simskola och jag väntar i cafeterian. Det är en lugn stund. Det ska jag säga till henne nästa gång.

Annat som hänt är att jag och Nils äntligen fått se vad Ben och Bo och deras kompisar pysslar med i skogen. De har byggt ett läger, i vilket de leker Warriors. Ibland får de med sig pannkaksmatsäck och så är de ute hela dagen. Det är underbart.

De har gjort så fint med krokar och allt. Hur sommaren än kommer att bli, pandemimässigt, så känns det som att de är covered med det här bygget och skogen runt omkring, det är fint.

Lägesrapport

Det är upp och ner här. Jag var så glad över att min mamma (70 plus, region VGR) äntligen skulle få första sprutan och så fick jag veta att då det är Astras vaccin måste hon vänta i 12 veckor på nästa. T R E M Å N A D E R av ytterligare tid innan hon får träffa Affe-Kaffe för första gången någonsin samt krama Ben och Bo för första gången på över ett år. Plus att mamma och pappa har flyttat från Värmland under pandemin och innan vi ser deras hus i Åmål känns det som att det inte är på riktigt. Limboliv.

I alla fall, bättre en spruta i kroppen än ingen alls. Och så fick hon veta i går, när det skulle ske, att det var en felbokning. Så nu blev det ingen alls 😦

Man får väl tänka positivt och hoppas att den spruta hon väl erbjuds är av ett annat varumärke då. Ett där man kan få spruta 2 lite snabbare.

Annat som hänt är att Affe gått in i fas 2. Skickade den här bilden till Nils i dag. (Jag är hemma, han är på jobbet.) 13 dagar känns just nu som en svår utmaning. I natt vaknade han varje timme för mat eller tröst och skulle sedan upp klockan 5. Det gjorde liksom ont i ögonen på mig av trötthet.

Och även om han nu ler medvetet och alldeles underbart …

… så är det väldigt mycket av den här varan för tillfället. Men allt är en fas, vet vi ju, och efter den här fasen kommer han att ha lärt sig massa nya skills.

Just nu tränar vi mycket på ”det här är din fot”, till exempel.

Och den här nya förmågan, att kunna sitta framåtvänd i sele, har underlättat livet enormt.

Det är ju verkligen inte konstigt att det är obekvämt att leva när man växer så att det nästan syns. Helt plötsligt sitter alla kläder i storlek 56 otroligt trångt. Vissa går inte ens att få på. Så nu måste hela garderoben ersättas, vilket skapar tillfälle för roliga traderaköp. Vi har inte kvar någonting från Ben och Bo i storlek 62-68 och även om vi fått en del så räcker det inte. I morse spydde han först ner en outfit och sedan kissade han ner nästa och klockan hade inte ens slagit sex.

Exakt just nu sover Alf i barnvagnsinsatsen efter vår hämta-Ben-och-Bens-kompis-på-skolan-promenaden och jag har passat på att dunka i mig kaffe och skorpor med Nutella på och känner hur blodsockret skenar med nyvunnen pigghet på köpet. Man får göra vad som krävs.

HAJBUSS! HAJBUSS! HAJBUSS!

Oförmåga till mentalisering, kognitiv dissonans och gaslighting är populära begrepp som farit genom huvudet mitt det senaste. Men egentligen handlar det nog om att det är ”lite mycket” just nu. Ett nytt spädbarn i familjen tvingar oss till kommunikation, då en vuxen alltid är låst av barnet som måste vara på någons barm. ”Vem tar Bo till friidrotten, Ben till simskolan och förresten måste vi tvätta, vem gör det?” ”Vad är din detaljplan för de nästa timmarna, för jag skulle behöva duscha, bajsa och handla så att någon av oss kan laga mat och förresten, vem lagar mat?”

Alf tvingar oss att kommunicera, helt enkelt. För om vi inte bestämde vem som skulle ta vilken natt och vilken syssla så skulle den med lägst tröskel för whatever automatiskt göra det och det blir ju inte rättvist.

I alla fall. Vi är dåliga på det där med pratet, här hemma. Och jag känner mig lite för ofta galen. Men vi går i parterapi, så det här ska väl också ordna sig.

En sak som är viktig för mig är att emellanåt få fria dagar helt utan ansvar. En sådan hade jag i dag.

(Efter att ha sovit en upphackad natt med Affe och gått upp strax efter 05 såklart. Men vad gör det när det numera går att locka fram äkta leenden?)

Den superfria dagen handlade om att åka amfibiebuss med min kompisar. Det är alltså en guidad tur genom Göteborg i en buss som kör ner i vattnet. En Hajbuss! Som jag längtat efter denna dag.

Bussen skulle avgå från Stora teatern kl 15 och vi bestämde oss för att ses utanför kl 14. Vi har en outtalad tradition, jag, Kajsa och Elin, där jag alltid kommer före utsatt tid, Kajsa prick och Elin lite sent. Så även i dag och jag var GLAD och först på plats. Usch, här får ni hela min munhåla, jaja.

Före avgång slog vi oss ned bakom teatern och delade en flaska petnat jag köpte när jag var gravid och det var synd om mig. Den här parken har man suttit i en del, om man säger. Kajsa upplyste mig om att det är den faktiska ”Bängen trålar”-parken från Nationalteaterns låt. Sist jag satt in denna park var det ej på en bänk, det dracks ej ett knasigt dyrt naturvinsbubbel och det var helt normalt att någon hade med sig en ukulele. Tiden går.

Ja, och så hoppade vi ombord på amfibiebussen. (Jag och Kajsa är coronafamilj, så detta är inga konstigheter.)

Det var en otrolig, om än manstillvänd, tur. Rekommenderar den till alla. Kul, ju, att få en guidad tur till sin egen stad!

Jag (och min snus) satt såklart på värsta splashplatsen (längst bak mot det öppna fönstret), så jag blev megablöt. Fick handduk.

Efter turen gick vi till The Barn och käkade och sedan tog vi två uteserveringsbärs. Känns ovant att avsluta kvällen klockan 20, men det är ju så det är. Jag är ett fan av att komma hem tidigt nog för att hinna kolla på något och greja med någon grej, så egentligen passar det mig.