Jag har inte berättat vad jag tyckte om The perks of being a wallflower. Så nu gör jag det:
Det kan vara den bästa film jag sett. Det är high school, tidigt 90-tal, mobbing, utanförskap, innanförskap, en smart och rolig gay, ungdomspirr, missförstånd, en oklar mörk bakgrundshistoria, en David Bowie-låt som spelar en viktig roll och framför allt den där känslan av att livet börjar nu. Eller i alla fall snart.
Åh så bra den är. Se den, se den, se den. Jag ska se den igen.
Brad Pitt's armpit 
Määähh….jag som var på väg att varna dig för den mest överskattade filmen på 2000-talet… Jag förstår inte storheten alls. Icke trovärdiga karaktärer å för mycket one-liners som inte jag tror att tonåringar skulle använda. Men ja, det är ju kul att nån gillar den 🙂 Jag hade nog gillat den på gymnasiet men nu känns den blasé…Tur att jag inte hann färga dig innan ju!
GillaGilla
Näää, den är ju så fin!!!
GillaGilla
Haha… ja nu blir det spännande att se filmen! Jag läste boken för nåt år sen och tyckte att den var gullig. Ska defintivt se nån dag inom det närmsta.
GillaGilla