Han har inte visat sig sedan dess. Skäms väl.

En sak jag varit så glad över är hur enkelt det var att ta över katten som redan bodde i huset när vi flyttade in. Han, Smilla, verkade bara tänka att ”jaja, nu kom det nytt folk, men så länge de ger mig mat är det lugnt”.

Han accepterar liksom allt, från Bossas hårdhänta ”gos” till att sova på soffan och inte i våra sängar. Och så äter han bra av både kladdig och torr mat och går ut och kissar och bajsar. Ibland är han borta över natten på äventyr, men han kommer alltid tillbaka. Så himla mysig är han! Spinner och kelar och är liksom snäll och klok.

Fram till i dag, då. I dag bajsade kattskrället en stor hög i lillebrors säng. Det luktade sjukdom på hela övervåningen när jag kom upp och när jag upptäckte den kletiga högen, som skrället hade försökt gömma genom att vika babynestet som låg i sängen, hade jag nog kräkts om det inte var så att lillebror förekom mig. Ja, Ben kräktes upp hela maginnehållet i samma sekund som jag upptäckte bajset. Vet inte om han spydde på grund av doften eller för att han precis hade slagit rekord i grötätning (1,5 portion). Hur som helst fick magmunnen nog och jag fick torka kräks från alla möjliga delar av rummet.

Tur i oturen var att bajset bara träffade just babynestet, så när jag slängt det (synd att kasta bort den enda grejen jag någonsin sytt, menmen), lagt sängkläderna på tvätten, vänt på madrassen och vädrat så var det mesta av bajsincidenten bygones.

Annars då? Häromdagen synade jag Bossas avföring i pottan noggrant. Hon hade klagat över kli i rumpan och jag anade att det kunde vara sådana där härliga springmaskar som jag hört att förskolekids får. Men jag hittade inga vita maskar. Tänkte att jag skulle berätta när jag ändå var inne på temat.

Det är roligt nästan jämt med barn. Och djur.