Ben Bubba Hellbjörn

Älskade, älskade Ben. Jag sitter och väntar på att du ska vakna. Nästan utan undantag vaknar du inom en timme efter att vi lagt dig för natten. Som ett sista försök att få ut något av dagen pockar du på vår uppmärksamhet genom babymonitorn. Efter lite klappar eller några vändor i Ergobabyn somnar du om. Sedan sover du fram till två, eller så. Äter och somnar om. Eller är vaken en timme eller två. Det är olika det där.

Du är inte arg eller ledsen särskilt ofta. Inte i jämförelse med hur din syster var som bebis, i alla fall. Och det är ju det vi har att jämföra med så … jag fortsätter.

Du är inte heller så otålig som din syrra var (är). Du kan sitta och kika i babysittern länge, länge, eller ligga i gymmet och vispa i en halvtimme ibland. Du säger till när du vill äta, om vi inte förekommer dig, och du äter oftast en hel burk mat till lunch och en hel portion gröt till middag. Där emellan dricker du mjölkersättning. Bröstmjölk har du inte fått på ett kvartal minst. Det var inte vår grej, riktigt.

Enda gången du blir riktigt sur är när vi ska klä på dig. Du avskyr så innerligt när vi drar bodyn eller t-shirten över huvudet på dig. Påminner det dig om förlossningen? Den var väl inte så farlig? Gick ju på nio minuter från att vi ramlade ut ur bilen vid Östra sjukhuset. Återigen: vilken skillnad jämfört med systern din (40 timmar).

Undrar hur det känns att alla ens upplevelser sätts i paritet med syskonets dito. Det blir ju så. ”När Bossa var si och så många månader så …”

Vi menar inget illa med det. Inte alls. Du är väldigt speciell för oss. Du är otroligt speciell för oss. Glöm inte det.

Förresten är både din pappa och jag småsyskon, så vi är på ditt lag.

När jag väntade dig var jag så rädd. Så rädd för att det skulle hända något med dig. Jag var mer rädd än första gången. Jag visste ju vad insatsen var. Jag var så rädd att du skulle vara sjuk. Eller att det skulle hända något under förlossningen. Eller att den jättestora blödningen i vecka 12, precis när vi börjat berätta för folk, skulle ställa till det med dig.

Och så kom du. Skrynklig och liten, med en jättestor pung, lite sned i ansiktet och en utbuktning i ena ögat.

Snedheten är kvar, i alla fall lite i munnen, och ögat kommer alltid att se lite knasigt ut. Men pungen har du vuxit ikapp och förresten spelar ingenting någon roll. Det är ju dina finesser. Det är ju du.

Du är så nära med så mycket nu. Du vill verkligen rulla från rygg till mage, det märks, och det är så frustrerande för dig när det inte går. Och du vill verkligen ta majskroken själv och föra den till munnen, men det funkar inte riktigt än. Jag lovar dig att det i alla fall ser väldigt kul ut när du försöker.

I går sa din pappa till mig att han blir mer och mer kär i dig för varje dag. Det blir jag också.

Och i dag blir du ett halvår.