Det är så jobbigt att vara hemma med barn ibland

Jag visste nog inte riktigt vad trots var förrän nu. Jag trodde att jag visste, men jag hade ingen aning om vidderna. Hjälp, den här dagen alltså. Det är som att jag lavjar bloggen Reasons my son is crying. Förresten: har bara halva dagen gått?! Kan det vara sant? Hjälp.

Bossa är fullt frisk, medan lille ej är återställd vilket betyder att jag är själv med en klängig sjuklo och en hyperaktiv understimulerad treåring som blir arg på mig hela tiden. Jag känner att jag skulle vilja … försvinna lite. Men det ska jag inte. Såklart.

Det finns ljuspunkter också. Just nu badar Bossa och lille verkar nästan helt nöjd med att ligga och tugga på en pyjamas. Jag carpar stunden genom att greja med min telefon. Såklart.

En annan ljuspunkt är snacket vid lunchbordet nyss.

Jag: ”Då ska vi se, då har du makaroner, köttbullar, majs och ketchup. Saknar du något?”
Bo: ”Jag saknar pappa.”

Eller:

Bo: ”Vet du vad det blir om man korsar en morot och en potatis?”
Jag: ”Nej.”
Bo: ”EN KISSKORV! HAHAHA!”

Man får ta vara på ljuspunkterna som emellanåt blixtrar till.