Jag vill skriva om att jag älskade Kristoffer Triumfs oerhört ärliga respons på Jill Johnssons kommentar om att bebisen mest behöver mamman och inte pappan de första åren. Jag vill skriva om att jag hatar män som hetsar i grupp. Jag vill skriva om att jag är så ledsen över att jag och mina kvinnliga kollegor lägger så mycket tid på att mejlpeppa varandra angående hur man tacklar kontorsmiljöer (jag tror inte att våra manliga kollegor lägger så mycket tid på att skicka artiklar till varandra om hur deras hållning kan förbättras för att få högre lön och för att få vara med på kundmöten).
Men mest av allt vill jag väl skriva om vardagen och vad som händer, men jag ids inte. Har blivit lite blockerad av att jag hörde någonstans om en norsk författare som skrivit en bok utifrån perspektivet ”min mamma bloggade om hela min uppväxt och nu är jag djupt skadad av att jag finns överallt på internet”. Obs: en fiktiv berättelse, men ändå.
För det mesta som hänt i min vardag och i mitt huvud den här veckan handlar om trots och att jag har svårt att nå fram till mitt barn. Jag blir så ledsen och frustrerad av det. Jag vet att det är normalt (och kanske bra?) med trots, men jag blir så ledsen.
Den här veckan har min mamma varit på besök, men det har ändå varit jättejobbigt. Nya nivåer hela tiden.
I alla fall. Jag gjorde en grej i dag som verkligen hjälpte, tror jag. Om än för stunden. Jag tog med mig mitt stora barn, bara henne, och cyklade till badhuset. Sedan lunchade vi (på McDonalds, dit jag ”AAALDRIG skulle gå med mitt barn”, innan jag fick barn).
Det var så fint. Inga utbrott, bara kärlek. Mys och prat om vad man ska bli när man blir stor (pirat eller prinsessa, om det blir pirat så ska Jack och Mauritz få åka med på båten och om det blir prinsessa så ska Smilla bli drake).
Måste göra detta oftare. Lämna bort bebisen och umgås ensam med barnet som kan prata och hitta på massa grejer. Som inte behöver barnvagn längre och som har så mycket tankar om allt. Som är så stor och så liten.
Gud vad jag älskar henne. Lelle trotsbyxan.
Brad Pitt's armpit 
Åh så mycket jag känner igen i det du skriver om trotsen. Och det enda som verkligen hjälper för oss är egentid med det stora trotsbarnet. Det ger kärlek och trygghet och lite mer ork att ta en ny omgång trots. Du kämpar så bra! Och jag älskar McDonalds med barn orimligt mycket.
GillaGilla
Du måste inte men du vill! Jag lärde mig nyligen av en så där organisations-teambuilding-personlig utvecklingskonsult att det är negativt laddat att säga \”jag måste\”. Bättre med \”jag vill\” eller \”jag vill inte\”. Låter kanske lite banalt och det kräver lite övning men det känns faktiskt lite lättare och roligare att gå till gymmet (eller vad det nu kan vara) för att man vill än för att man måste… Kram kusse.
GillaGilla
Vad mysigt det där lät! Inte trotset då, men utflykten. Och nu måste jag lyssna på Värvet med Jill. Blev upprörd utan att ens ha hört vad hon sa.
GillaGilla
Sandra – tack! Du är min idol i detta med barn, så det betyder mycket när det kommer från dig.Kusse – bra tips! Det ska jag tänka på.Johanna – haha, ja Jill var lite \”gammalmodig\” med det där med manligt och kvinnligt…
GillaGilla