När jag var nybliven mammaperson till Bossa kunde jag inte ha inplanerade grejer, ens om de var roliga. Jag hade repetition med Slynkören en kväll i veckan och det var ju en rolig sak och fullt görbar, men det blev liksom trots det för mycket för mig. Det blev som ett slags jobbigt måste, trots att det inte var det, och så slutade jag.
Tänker på det nu när jag visst har läst tre böcker utan att rapportera om dem här, trots att det är en enkel sak att göra. Och trots att jag ju ville göra det, för jag vill kunna se i slutet av året hur många böcker det blev och vad jag tyckte om dem och hur många kvinnor respektive män jag läst osv osv osv.
JAJA, nu bockar jag av dem i rask takt och sedan får jag äta choklad och spela dataspel. Det sovs så jävla dåligt här (båda barnen) just nu, så det enda jag orkar på kvällarna är egentligen choklad och dataspel. Och podcasts.
Nu svamlar jag igen. Det jag skulle säga är att jag läst den här: När gud var en kanin av Sarah Winman. Den handlar om Elly och hennes uppväxt på 70-talet och sedan hennes tidiga vuxenliv på 90-talet. Den är uppdelad i två delar. En om barn- och en om vuxenpersonen Elly. Och så handlar den mycket om hur saker man råkar ut (utsätts) för som barn kan ligga kvar och gro och/eller blomma ut som vuxen.
En mening om varför en bör läsa boken:
För att man kanske är sugen på en väldigt fin syskonrelationshistoria där folk till höger och vänster är gay utan att det görs en big deal om det.
En mening om varför en bör undvika den:
För att första delen (om barndomen) är rätt seg och för att boken i stort lämnade såpass svaga spår hos mig att jag var tvungen att googla den nu för att komma ihåg vad den handlade om.