Sista svaren

Gud vilken tid det tog för mig att besvara frågorna då. Men nu så!

Johanna säger:

Bor också på Hisingen och såg dig en dag på Emmaus och ba: ”Där är ju Bossa! Och Bossas familj!” Och så ville jag liksom börja stalka dig, för att jag, likt många andra här, tycker du är så himla rolig och smart och borde bli min kompis (fast alltså, stalkar man kompisar? Obehaglig impuls minst sagt). Men så sket ungen på sig precis då och det var bara att dra hem utan att knappt få mer än en glimt av er. 

Det jag undrar är lite, vad tycker du om sånt här? Vi verkar ju vara många anonyma beundrare! Hur tar du uppgiften som idol? 😉 

Sen undrar jag hur du ser på baruppfostran och sådär. Alltså förhållningssätt och så, har ni några speciella regler? Vad är det viktigaste i er uppfostran? Och läser du Jesper Juul lika neurotiskt om jag?

Hej! Vad du är snäll som säger så fina saker. Jag blir lika förvånad varje gång någon jag inte känner säger att de läser min blogg. Jag tänker verkligen på riktigt inte på att någon läser. Jag skriver snabbt och ibland väldigt ogenomtänkt och kastar oftast bara ut inlägg och känner någon slags tillfredsställelse över att ha fått ur mig något. Men jag tänker liksom inte på att någon ska läsa det. Men jag gillar att folk läser, för då blir det kommentarer och jag älskar kommentarer. Plus att jag har lärt känna flera som läser min blogg (och vars bloggar jag läser) på riktigt och det är inget annat än fantastiskt.

Angående barnuppfostran så är det klart att vi har lite regler (godis endast på lördagar och man får inte slåss osv), men vi har väl ingen speciell taktik. Det viktigaste, och här är vi överens, är att barnen blir snälla och fria. Fria att vara som de vill och så opåverkade som möjligt av normer.

Jesper Juul är ett väldigt bekant namn, men jag har inte läst honom. Kanske borde jag? Ska googla honom när jag är färdig med det här inlägget.

—

Hanna säger:

Hej tillbaks från ett fan. Mitt bästa tips är att använda dubbeldagarna och pussla med semester och så, så att ni kan vara lediga tillsammans så mycket ni kan i början. Vi körde sex veckor ihop när Ben kom och under hösten har Nils varit ledig på fredagarna. Det har varit oerhört värdefullt. Att vara med båda barnen tillsammans med Nils är det bästa jag vet. Att vara ensam med båda barnen när Ben var ett gryn gav mig ångest. Okej, andra omständigheter spelade in, men det var sjukt jobbigt och jag var ledsen väldigt ofta.

Bo var två år och åtta månader (knappt) när Ben kom och vi använde vår syskonvagn enormt mycket i början. Vet inte hur jag hade överlevt sommaren (då jag var själv med kidsen mest hela tiden) utan den. Nu sitter Bossa inte i vagn så ofta, men det är ändå skönt att ha när vi ska iväg lite längre. Obs: vi har inte bil och det kanske spelar in. Men för oss har det varit mycket värt att ha en syskonkärra. Dock att vår vagn går att göra om till en enkelvagn (Babyjogger city select). Det är gött. Hade känts bökigt med en superstor vagn nu när Bossa ändå oftast står på ståbrädan (eller skateboarden som hon säger).

—

Christel säger:

Läste i en kommentar här ovan att frieriet var episkt. Blir ju himla nyfiken eftersom jag är en frierijunkie. Tell me more, pretty please!

Och Johanna säger:

Ska komma på lite kul frågor med sen, men nu vill jag mest be dig åter-länka till blogginlägg om frieriet som ovan kallades ”episkt”. Jag hade nog inte hittat hit ännu när det hände och blev nu mycket mycket nyfiken 🙂

Haha, det episka frieriet ägde rum 2008 och då fanns inte den här bloggen, så jag kan inte länka. Men så här:

I februari 2008 var jag på väg tillbaka till Göteborg efter några års jobbande i Stockholm och jag och Nils skulle äntligen få leva ihop på riktigt. Jag hade fått jobb inom mitt skrå i Göteborg och Nils var nästan färdigpluggad och allt var på gång att hända liksom.

Nils favoritartist (då som nu) heter John Vanderslice (googla gärna, han är bra) och han skulle spela på Pustervik i Göteborg. Jag hade inte tänkt så mycket på att gifta mig och jag tror inte att Nils hade det heller, men när jag läste om spelningen så kom jag på att det vore så himla roligt om han, alltså John Vanderslice, kunde fria till Nils åt mig. Minnesvärt, liksom. Jag är mycket för stora gester.

Så … jag mejlade John och frågade och han svarade följande dag att visst ville han det. Han hade läst upp mejlet för sin fru och båda hade blivit rörda och jag blev ganska förvånad och väldigt glad över att han ens svarade.

Vi gjorde i alla fall upp att jag skulle komma backstage före spelningen och träffa honom. Så jag köpte ringar och åkte till Göteborg och fick med mig ganska många vänner på spelningen, eftersom flera ville vara med om the moment. Nils var lite konfunderad över att ett gäng polare ville följa med på en spelning med en artist som inte så många känner till, men jag tror inte att han misstänkte något.

Allefall, jag hittade på en ursäkt för att smita från förfesten och så drog jag till Pustervik och berättade om mina planer för personalen där och blev insläppt backstage och höll på att kissa ner mig av nervositet när jag fattade att det verkligen skulle bli av.

John och bandet var supertrevliga och tog emot mina ringar och en lapp med vad jag ville att han skulle säga och så gjorde vi upp att han skulle göra det mellan låt fyra och fem, tror jag.

Vi stod längst fram och när han hade spelat fyra låtar så sa han ”do we have a Nils Björnsson in the audience”. Nils blev väldigt tagen och fattade ingenting, men någon lyckades knuffa upp honom på scenen och så tog John fram min lapp och sa ”I have a question for you. Will you marry Mary?”, varpå Nils sa ”yes please”.

Till saken hör att Nils inte gillar att stå i centrum och absolut inte på en scen, så egentligen var det lite taskigt allting. Men samtidigt var det ju hans favoritartist. Så jag tänkte att det skulle väga upp det obekväma i att få ljuset på sig.

Ja, det var väl det. Så himla fint kändes det. Och efter den konserten har han frågat efter oss när han spelat i Göteborg och vi har fått komma upp på scenen igen och berätta hur det går för oss. Och så har han snackat med oss efter spelningarna och skickat signerade skivor. Härlig person, härligt minne.

…

Mirjam säger:

Jag vill också veta mer om detta episka frieri plus hur ni tänkte när ni gav er dotter samma namn som hon som var ihop med Svennis-Ulrika gett sin dotter. Är hon er idol?

Jajamen! Och Suzanne Sjögren – vars son heter Ben – är vår andra stora förebild i livet.

…

Just det! Fick även frågor om det där med att Nils hade MUF-knapp på sig när vi träffades samt huruvida det var nedgånget kring Anfield fortfarande.

Svaren är:

1. Alltså, han var inte så aktiv i MUF, tror jag. Och alla har vi väl varit unga och dumma? Tur att man får och kan ändra sig.
2. Det var så JÄVULSKT nedgånget kring Anfield. Igenbommade hus med lappar som skvallrade om att ”there’s nothing to steal here” och stängda butiker och så jävla mörkt och ruffigt allting.  Jag tyckte att det var superkonstigt att det såg ut så i området kring arenan. Det ligger liksom inte så långt från centrum och även om det hade gjort det så hade det varit knepigt med så himla nedstängda kvarter precis bredvid ett ställe som drar 45 000 personer cirka en gång i veckan. Det borde ju blomstra av verksamheter. Vi frågade våra nyfunna Liverpoolvänner om detta och de sa att fotbollslaget hade köpt upp typ allt runt arenan för att kunna göra något, men att planerna gått i stöpet eller låg på is. Så det är typ klubbens fel att det ser ut som det gör och tydligen är klubben medvetna om det och har bett om ursäkt. Ungefär så.

Nu ska jag sova. Det här inlägget tog hela kvällen att få ihop, för Ben har vaknat och drällt runt. Hoppas att han är färdig med drällandet för i natt. Buhu, när ska det börja sovas bra?