Att klä sitt barn

Jag fick en kommentar på det här inlägget som jag började svara på i kommentarsfältet men kom på att det nog förtjänar ett eget inlägg.

Det var motvalls som sa:

Så himla fint finklädd Bo! Har sett tidigare i bloggen att hon tycks ha skjorta/fluga/väst som finkläder och vill minnas att du skrivit att hon inte äger klänningar. Superfint. Tar mig friheten att senare än alla andra ställa en fråga. Hur resonerar ni kring barnens kläder? Om jag satte på cheetahn motsvarande finkläder skulle en massa folk i vår omgivning poängtera att det var killigt. Eller tycka att vi gjorde våra barn till ett projekt/en ”genusgrej” vilket bara skulle få vissa att ge oss mer stereotypa saker är jag rädd. Dessutom har vi fått massa klänningar/kjolar från folk till henne. Då vill vi ju använda vissa av dem som är fina plus att hon själv har börjat efterfråga vissa av dem. Hon vill ALLTID välja sina kläder själv. Än så länge väljer hon oerhört blandat vad gäller färg, form, variation (typ traktortröja, jeans, kjol och dino-strumpor i kombo). Och jag önskar innerligt att hon inte ska hamna i nåt fack som jag ser många andra barn göra där de delar upp i ”killkläder” och ”tjejkläder”. Visst, vi föräldrar bestämmer ju vad som finns i garderoben men att t ex förbjuda/kasta sånt som ges i present/ärvs känns ju samtidigt svårt ju äldre barnen blir. Det går liksom inte bara att smuggla bort obemärkt. Och jag vill inte hamna i att nedvärdera rosa/flickigt heller. Jag inbillar mig inte att jag är mina barns viktigaste inspirationskälla i längden heller 🙂

Men jag HATAR att vår pojkbebis fick massa blå julklappskläder. Och att cheetahn fick hello kittypärlor och rosa trosor (förvisso boxer). Varför kan inte våra barn få likadana saker? Varför får pojkkusinerna likadana å flickkusinerna likadana? Varför kan inte alla få samma? 

Hur tänka? Hur göra? Just nu känns detta supersvårt. 

…

Jag och Nils resonerar likadant kring Bossas kläder och det är väl ungefär att vi inte vill att hon ska tänka på hur hon ser ut. Vi vill inte att hon ska höra att hon ser gullig och söt ut hela tiden, för då tror vi att hon skulle börja sträva efter det. Och vi vill att hon lägger sin energi på annat.

Jag (nu börjar jag säga jag, för det blir så fånigt att prata i vi-form) är ganska säker på att hon skulle få höra mer om sitt utseende om hon hade kläder från tjejavdelningen än från pojk-dito eller unisexbutikerna. Jag kan ha fel, men de gånger hon har haft klänning på sig har hon alltid fått kommentarer om att hon är söt. Det får hon ändå ibland, såklart, men jag tror att det blir mindre fokus på söthet när hon har sina vanliga plagg. Därför brukar jag sortera bort de ryschiga pyschiga och rosa kläderna ur påsarna med arvegods och det är därför jag väljer att köpa raka kläder i stället för insvängda, byxor i stället för kjolar och helst tröjor utan tryck.

Fast det är inte enda anledningen. En stor anledning till att vi väljer de kläder vi gör är att det är mycket mer praktiskt för Bossa. Hon gillar (och det är väl inget unikt för en treåring?) att röra på sig, mycket, och det är lättare att vara aktiv och klättra i ett par mjuka byxor än i en klänning med tyll och onödiga (rent praktiskt sett alltså) detaljer som snören och rosetter. Dessutom: hur bökigt blir det inte att knöla ner en klänning i en overall? Av samma anledning som jag köper sköna byxor och bekväma tröjor köper vi alltid strumpor med ”kladd” på fotsulorna. Jag vill underlätta för henne när hon springer och leker. Jag vill inte att kläderna ska vara ett hinder.

Än så länge är det inga problem att få på henne de kläder vi väljer. Bossa bryr sig inte ett dugg om kläder. Okej, ibland hänger hon upp sig på ett visst plagg, men då är det ett av de plagg vi köpt eller som finns i hennes garderob, så då får hon ha det varje dag om det inte är smutsigt. Men hon har inga problem med avsaknaden av klänningar eller tighta byxor. Faktum är att hon inte gillar tighta jeans. Vi har testat det på henne (arvegods) och hon tycker att det är obekvämt.

Jag vet att många barn bryr sig ofantligt mycket om kläder och om hon skulle börja ha åsikter skulle vi såklart lyssna på henne. Men vi tänker fortsätta välja åt henne så länge som det går.

Sedan är det såklart kul att ”klä ut” sitt barn eller leka med kläder. Sätta på dem djurkostymer eller piratdräkt, till exempel. Och när det är jul eller födelsedag känns det ju lite kul och högtidligt att ha något finare på sig. Men då väljer vi ändå inte klänning, för Bossa vill ju leka även om det är högtid. I julas, till exempel, fick hon ha pappas fluga på sig (ihop med finskjortan). Det tyckte hon var spännande och roligt. Hennes kusiner hade väldigt fina klänningar och klackskor (!). Jag var lite rädd för det där med klackskorna och såg framför mig hur hon skulle kräva ett par egna och sedan bryta alla ben i kroppen i och med att hon ramlar 40 gånger per dag även med platta skor. Men när hon såg de glittriga klackskorna på Emma och Emilie tyckte hon bara ”ÅH, KUL, JAG SKA OCKSÅ HA SKOR INOMHUS” och tog på sig sina höstkängor (eller COWBOYBOOTSEN, som hon säger). Det var liksom själva konceptet ”skor inomhus” som hon gick igång på och inte att de var glittriga och hade klackar. Väldigt skönt, tycker jag. Så länge som hon fortsätter så, så är det bara att vara glad. Men, som jag sa, när hon börjar vilja ha annat än det vi väljer ska vi lyssna på henne.

Ungefär så.

Bonusinfo: jag tycker också väldigt mycket om att ”göra tvärtom”. Det ska jag inte sticka under stol med. Därför klär jag gärna Ben i rosa strumpbyxor. Hata normer for life. Hehe.