Jag har läst ”Saker min son behöver veta om världen” av Fredrik Backman. Han som bloggar här och som har skrivit ”En man som heter Ove” och en till som heter ungefär likadant.
Vad jag tyckte om den, helt kort:
Den var väldigt lättläst och stundtals rolig, men vissa återkommande språkgrejer irriterade mig (det heter ”kommer att göra”, inte ”kommer göra”). Och texternas uppbyggnad är verkligen samma lika hela tiden. Alltså det kanske inte alltid gör något att texter byggs på samma vis i alla kapitel i en bok, men här tröttnade jag. Precis som i hans blogg börjar han (nästan) alltid med att han gjort något klantigt och så försöker han ursäkta det på ett överdrivet sätt av typen ”jamen visst, VISSA kanske vill hävda att det var fel att …” (insert ”byta bebis med en annan förälder utan dens vetskap, på skoj” eller ”låtsas att man bjuder sitt barn på sprit eller läsk” eller liknande) och så blir det en harang som mynnar ut i en puttrig lustighet som handlar om att han är en superklant som ändå menar väl. Typ.
Men det var fint att läsa om hur han tog alla sömnlösa nätter när det var som jävligast med sömnen eftersom han ville ge den välförtjänta presenten till sin fru. Blink, blink, tut-tut.
Läs den här boken:JA NEJ NJA
Brad Pitt's armpit 
Å, håller med dig helt! Har inte läst den här boken men läser Ove-boken nu, och den tycker jag iofs väldigt mycket om, men det är något störigt när det blir för mycket av samma. Eller när det kommer liknelser i varje mening, man blir liksom fed up.Jag läste fredrik backmans blogg ett tag och tyckte först att den var genialisk, sen tröttnade jag ihjäl mig på att det var samma samma och det där \”jag är en klant min fru är fantastisk\” som återkom i – tror jag faktiskt – nio av tio inlägg. Jallafall, Ove-boken är otroligt fin. Men jag förstår PRECIS vad du menar i din kritik av Fredriks sätt att skriva. Bra men för mycket. Och nu är det istället jag som upprepat mig, men jaja.
GillaGilla