För den andra bokcirkeln jag är med i, den som startade för cirka fem år sedan men som tagit en paus på grund av att många flyttat från Göteborg, som nu är tillbaka fast på nätet (tanken är att vi ska ha skypemöten) har jag läst ”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma.
Alla som inte bott under en grop på sistone vet väl vad den här handlar om. Jag köpte den illustrerade versionen och jag tror att det var värt det. Bilderna är superfina, otäcka och mystiska.
Vad jag tyckte om den, helt kort:
Jag tyckte väldigt mycket om den. Infaller handfallen i alla hyllningskörer.
Boken är spännande, trots att man vet (på ett ungefär) hur det går. Men framför allt är den sjukt genomarbetad och inspirerande. Eller: Bea är inspirerande. Jag älskar att hon grävde ner sig så totalt i en (hyfsat) random sak efter att på en tråkig fest ha råkat bläddra i en bok om en gammal polarexpedition. Jag menar, hon pluggade liksom till läkare för att kunna rota vidare i vad som egentligen hände på Vitön. Det är hängivenhet, det.
Jag vill också gräva ner mig i något. Jag vill också plugga något nytt fast jag är närmare 40 än 25. Och jag älskar att se bevis på att det är möjligt.
Läs den här boken:
JA NEJ NJA
Gud vad jag vill läsa denna bok! Ännu mer nu!
GillaGilla
Min svåger fick den här boken i julklapp, jag skulle bara \”bläddra lite\” men det slutade med att jag stäckläste den på en kväll. Så fantastiskt fin!
GillaGilla
Jenny – jag tror verkligen att du kommer att ha behållning av den asså. Jenniekatarina – jag förstår dig! Tänk att en polarexpedition kan ge upphov till en sådan sidvändare.
GillaGilla