Fasen vad mycket fin respons jag fick på förra inlägget. Tack alla härliga som jag känner och som jag inte känner. (Och till dig som inte var så positiv och skrev “att ni orkar…”, jamen det är väl bra att man orkar ibland. Det var faktiskt lite jobbigt att sitta och formulera sig med en som skrek efter ÄPPLEBÅTAR UTAN SKAL OCH MJÖLK MED IS i soffan bredvid mig och en som satt på golvet och skrek av oklar anledning.)
Mest känner jag att det var gött att få ur sig. Jag fick sådan ångest när jag såg reklamfilmen och det var så skönt att inte bara knyta näven i fickan utan att … knyta den lite mer på www att mycket ångest rann bort bara av att få ur sig en tanke kring det.
Men jag känner också så här. Med risk för att låta som hon i Mean girls som pratar om rainbows and getting together in a big hug (and SHE DOESN’T EVEN GO TO THIS SCHOOL) att … kom igen nu ni som sitter på makten på företag och byråer. KOM IGEN.
Jag klandrar inte den som jobbar som grafisk designer på en byrå och som tjänar 24 000 i månaden och som kanske har sitt första jobb och sitter med andan i halsen mest hela dagarna. Det är inte så jävla lätt att säga nej till tvivelaktiga uppdrag (lex: när jag jobbade på Expressens nöjesredaktion och blev tillfrågad att “åka ut till Persbrandts hus och fråga honom lite om relationen med Sanna Lundell”).
Jag klandrar er som sitter som kreativa chefer, försäljningschefer och kundansvariga (och så vidare).
Jag vet inte vad Milan Martin tjänar. Men säg att en reklambyråchef (av något slag) i Sverige tjänar mellan 50 och 80 tusen i månaden.
Då har man fan råd att vara lite selektiv.
Även om ett “nej, det här ställer jag inte upp på” skulle innebära att man får sparken så … låt det vara värt det.
Jag tänker urmycket på döden. Varje dag tänker jag på den. Jag får hjärtklappning när jag tänker på min sista stund. Hur jag skulle utvärdera mitt liv. Jag vill verkligen inte ligga där och tänka att “jag fick i alla fall 11-åringar att börja fundera på hur de bäst tar hand om sin kroppsbehåring”.
Det är det väl ingen som vill? Kan det inte vara så enkelt. Kan vi inte bara säga nej nu.
(Kan inte allt bara vara rainbows and hugs.)
Brad Pitt's armpit 
Och igen då, för du måste höra det ofta, du är så bra! Mitt liv blev lite bättre när jag hittade din blogg och det ger mig lite hopp att du fostrar barn som kanske då kan vara små öar av awesomeness så att mitt barn inte kommer vara helt själv med PK-föräldrar som orkar bry sig om \”småfrågor\” som genus och sånt.
GillaGilla
Bra Maria! Skönt att det finns sådana som du, som vågar säga ifrån!Moster i Finspång
GillaGilla