Ensam hemma och en William Morris-pall

I torsdags skulle Nils föräldrar komma förbi och hänga och stanna över till fredagen och då kom Nils på att de ju kunde ta med sig barnen till Halmstad över helgen. Och så kunde han också åka dit, efter jobbet på fredagen, och så kunde jag få vara helt ensam ett par dygn. Om jag var sugen på det, alltså?

Och alltså, ja, det var jag. Hade inte tänkt tanken förrän han sa det, men en ensamhelg var precis vad jag behövde.

Redan vid lunch i fredags försvann småkottarna med farfar och farmor och jag blev själv i huset. Eftersom jag inte ville bli mördad i sömnen så sa jag ingenting om det då, men nu (när familjen återvänt) kan jag berätta.

Alltså det har varit så skönt. Jag har sovit flera timmar mitt på dagen, både i fredags och i går, jag har kollat på jättemånga avsnitt av The Killing, jag har ätit väldigt stark mat, druckit rödvin, pysslat, städat, nått botten av tvätthögen, kollat på grejer på internet, tränat pilates, ätit dipp framför melodifestivalen och inte träffat en enda person förutom mig själv.

Och så har jag fått längta efter barnen. Två dygn borta från dem är precis vad jag behöver för att börja ömma riktigt mycket.

Om jag tvingas ge ett enda ”föräldraråd” så är det att ge varandra en helg away from family då och då. Och inte bara för att åka iväg på något, utan för att få vara hemma helt själv. Det är flera lisor för själen. För oss i alla fall.

Ps: tapetserade en pall också. Känner på mig att det kan spåra ur det här.