I går var jag ute och ölade med Jessica och det var jättemysigt och upplyftande och härligt. Vi pratade om massa saker och tyckte lika om mycket, eftersom vi nog är rätt lika, men så är det ju inte alltid. Att man tycker lika.
Ibland kanske man till exempel tycker tvärtemot någon man tycker om. Det tycker jag ofta är knixigt. Som förra lördagen (som råkade vara internationella kvinnodagen), då jag och Nils (hade barnvakt och) var ute och åt mat med Katten, Knäet, Liselott och Daniel och sedan gick till Henriksberg för att spela Shuffleboard.
Där, på Henriksberg, sprang vi in i en gammal vän som jag inte sett på nästan tre år. Det är en kär gammal vän som faktiskt var den som förde ihop mig och Nils för snart elva år sedan, så det var ju såklart SKITKUL att ses igen. Hej och hå och öl och kram. Och så … skulle den gamla vännen gå på toan och gick förbi mig och drog en riktigt smaskig DASK i rumpan. Alltså min rumpa.
Den daskande vännen gjorde det liksom i farten och jag hann inte säga något förrän han var borta, men mitt ansiktsuttryck avslöjade väl ungefär att jag inte var skitglad över att ha fått en dask. Mina vänner som stod med mig då sa väl ungefär “åh oh, no he didn’t…” och väntade på explosionen.
Men jag kände att … fan jag orkar inte. Jag ORKAR inte att hela kvällen ska handla om det här. Vi är så sällan ute tillsammans, jag och Nils, och det var ju så trevligt fram till då. Det vore så jobbigt att ha massa dålig stämning och obekväm diskussion i stället för att fortsätta ha trevligt.
Trevligt = bra
Dålig stämning = obra
Så jag bestämde mig väl typ för att inte säga något för att zzznark, jag visste ju vad som skulle hända. Lex: “Men tål du inte skämt eller?”
Jaja, så jag tänkte väl att jag inte skulle göra en grej™ av det.
Men så sa någon till Nils vad som hänt och så tog Nils upp det med daskarn och så kom daskarn fram och skulle prata ut och SÅ BLEV DET DÅLIG STÄMNING ÄNDÅ.
Och så tog jag diskussionen. Lite trött i förväg, men jag gjorde det.
Ni vet:
“Det känns inte bra att du gör så.” “Jag tycker inte att du ska göra så.” “Jag skulle aldrig göra så på dig.” “Det känns som en lilla gumman-manöver.” “Jag blir paff och kommer av mig och jag känner mig väldigt illa till mods när det händer.” OCH SÅ VIDARE. Jag sa väl “det vanliga” typ.
Och då svarar han så här:
“Men Mary, du vet ju att jag inte menar något illa med det där. För mig är det som en high five, det vet du väl?”
“Men Mary, du vet ju att jag inte menar något illa med det där. För mig är det som en high five, det vet du väl?”
Och här blir det problem. För den här utgångspunkten är så himla vanlig. Att det inte är någon fara eftersom “jag menar ju ingenting med det juuuue”.
Det är svårt att argumentera emot. Det är precis som när min pappa tycker att han ska få säga negerboll eftersom han “inte menar något illa med det juuuue och så har han alltid sagt och det betyder ingenting dåligt alls juuuue”.
Svårt att argumentera emot, men inte omöjligt.
Jag brukar säga, när jag stöter på JAG MENAR INGENTING ILLA MED DET OCH SKA MAN INTE ENS FÅ SÄGA VITLÖK DÅRÅ ELLÖR-argumenten, att det inte är upp till den som kränker som har rätt att avgöra vad som är kränkande. Utan att det ligger hos den som kränks.
Då får man alltid (faktiskt utan undantag) höra någon variant av detta:
“Jamen så kan man ju inte resonera, för det finns ju alltid någon som blir kränkt av något och då skulle man ju inte kunna säga någonting ju, eller va-va-va?”
“Jamen så kan man ju inte resonera, för det finns ju alltid någon som blir kränkt av något och då skulle man ju inte kunna säga någonting ju, eller va-va-va?”
Och här händer det att jag kör fast. Som med min pappa. Sist vi hade diskussionen så höll vi väl på i en halvtimme i alla fall och jag gjorde mitt bästa för att övertyga honom om att ordet neger inte är okej och att det finns andra sätt att beskriva bakverket på än att använda just the n-word och att det är väl inte en jättestor uppoffring för honom att säga chokladboll i stället. Blir hans liv verkligen fattigare om han måste sluta säga negerboll? Minskar livskvaliteten i takt med att ordet neger steg för steg utesluts ur hans vokabulär?
Men jag nådde inte fram och vi avslutade med att “agree to disagree” typ. Och hans främsta argument var, precis som med daskande vännen, att “jag menar ju ingenting illa med det” med tillägget/extraargumentet “om den som blir kränkt ska få avgöra så kan ju allting vara kränkande och då får man ju inte säga någonting”.
Men jag nådde inte fram och vi avslutade med att “agree to disagree” typ. Och hans främsta argument var, precis som med daskande vännen, att “jag menar ju ingenting illa med det” med tillägget/extraargumentet “om den som blir kränkt ska få avgöra så kan ju allting vara kränkande och då får man ju inte säga någonting”.
Nu har jag tänkt lite mer på det och jag skulle vilja liksom coacha de som är som min pappa och som daskarn. Och som han sportkommentatorn som sa det där om svartingar och egentligen alla män som är så jävla rädda för att samtiden har sprungit förbi dem.
För jag tror att jättemycket handlar om rädsla. Jag tror att det kan vara skitjobbigt att vara gubbe i dag. All den status som sitter i kunskapsbanken som en komplett uppsättning av nationalencyklopedin ger är inte värd någonting när vem som helst kan ta reda på vad som helst medelst en enkel googling på sin smartphone. När erfarenheten av att ha hållit på med samma yrke i trettio år inte skattas lika högt som att ha bra koll på sociala medier, när tröskeln i att lära sig ännu ett instant messenger-program bara blir högre och högre, när mjuka värden börjar värderas upp och nästan förbi hårda värden, när alla statusgrejer som var statusgrejer förr i världen inte betyder så mycket alls längre så kanske det är skitsvårt att hitta sin roll.
Vad är jag om det jag lärt mig om att vara man inte är a la mode längre? Vem ska jag vara om den åldrande vita svenska mannen inte längre får den naturliga höga status som den alltid fick förr i världen? Vem är jag? Vad blir det? HJÄLP!
Det kanske då blir skitviktigt att klamra sig fast vid att få säga negerboll. Att få daska i rumpan. ATT FÅ VARA DEN JAG ÄR OCH ALLTID HAR VARIT UTAN ATT FÖLK SKA KOMMA OCH SÄGA TE MAJ ATT DET ÄR FEL.
Sista utposten, liksom. Daskandet. Negerbollen.
Jag vill hjälpa dessa män. Knuffa i rätt riktning.
För förutom det faktum att vita män fortfarande är de som är mest priviligerade i både nuvarande och gamla samhället så besitter de lyxpositionen av att ha så himla mycket att vinna på att omfamna nya ideal och normer. Att vara moderna.
Jag menar, att jag kallar mig feminist och antirasist och försöker att leva på ett vis som puttar samhället – eller åtminstone min närmsta omgivning – åt ett håll som är mer feministiskt och antirasistiskt, varje dag, i allt jag gör, är ju ingen stor chock. Jag är ju kvinna och hyfsat ung. Ibland är det som att det till och med genererar en liten gäspning när jag “kommer och ska komma” med någon “himla diskussion om någonting”.
Men för en vit, och gärna lite äldre, man är det ju så himla fräscht och piggt att till exempel kalla sig feminist. Det blir så himla effektfullt! Jag vill tipsa de som jag känner och tycker om, som är sådana där daskare och negerbollsivrare, om att surfa på vågen, liksom. Det är inte säkert att det alltid kommer att vara en added bonus att vara gubbe och feminist, men just nu är det verkligen det. Surfa på det för tusan!
Jag vill också hjälpa till lite på traven genom att sätta samman en enkel lathund. Det känns som att det finns en stor osäkerhet kring vad som kan uppfattas som kränkade eller ej (SKA MAN INTE FÅ SÄGA NÅGONTING ELLER?!!!), så jag tänkte bjuda på en kort lista över några vanliga fallgropar. Eller saker man kan undvika att säga och göra om man vill undvika dålig stämning. Ni får jättegärna fylla på med fler grejer i kommentarsfältet.
Ok, here goes.
Saker man kan tänka på att undvika för att slippa dålig_stämning:
– Att säga negerboll. Säg chokladboll i stället. Det är inte jobbigare att säga chokladboll. Det innehåller precis lika många stavelser.
– Att vara fysisk. Alltså att låta din kropp beröra annans kropp. Och jag fattar, här kan det bli hårklyverier. Är en kram okej? Får man ta i hand? Här är mitt stalltips att känna av stämningen. Säg “hej” och se vad hen gör. Dyker hen in för en kram och det känns okej för dig att kramas så gör det. Men det är aldrig, aldrig okej att ta för sig av en annans kropp genom att till exempel överraska med en dask på rumpan eller ett tjuvnyp på könet (detta har också hänt mig, jag blev svårt förvånad och perplex).
– Att lägga vissa negativa eller svaga egenskaper på en grupp av människor. Som att säga “gud vad bögigt” om någonting obra eller “vilket tjejkast” om ett kast som var obra.
Sedan vill jag också få daskarna och negerbollsivrarna att förstå att det är OKEJ ATT GÖRA FEL NÅGON GÅNG. Alltså det här är jätteviktigt. Det är som att vissa tror att de kommer att stämplas som rasister för alltid för att de säger någonting olämpligt en gång och därför kämpar superhårt för sin rätt att få prata som de vill hellre än att göra en pudel och sluta säga det där de nu sa.
Det är okej att göra fel. Det är verkligen det. Det kan inte sägas nog hårt. Det är okej att säga eller göra ett kränk om man är beredd att ta till sig att det var just kränkande och sedan försöka att undvika att göra det igen. Det är MYCKET bättre att göra så än att vara så himla tjurskallig att man inte kan se bortom sin egen världsbild.
Så, du daskare eller negerbollsivrare. Här är mina tips till dig:
– Undvik de tre grejerna jag listade ovan
– Var beredd på att det kan bli fel ändå. Lyssna och ta till dig när det blir fel, du har så himla mycket att vinna på det (du kommer att framstå som en så jävla supermodern och härligt man, yo)
Jag kan nämligen nästan lova att andra inte uppfattar den där dasken som en high five. Jag gjorde inte det. Och jag tror inte att de som jobbar på restaurangen där du är kock gör det.
Kom igen nu männen. Nu undviker vi dålig stämning, hörrni!
Brad Pitt's armpit 
Efter veckans händelse vid hemköp uppkommer ju också frågan: MÅSTE folk verkligen säga zigenare om romer? Sluta med det för i helvete, liksom!
GillaGilla
Heja heja dig! Att det kan vara så svårt..?! Men det är det tydligen. Klokt skrivet!J
GillaGilla
Skitbra inlägg! ❤
GillaGilla
Intressant och ambitiöst inlägg! Snabb tanke som dök upp: Ang. argumentet \”om det är den som blir kränkt som ska få bestämma vad som är kränkande så riskerar allt att bli kränkande\”: JA! Det är en risk! Men det är ändå rimligt! För alternativet är att den som kränker ska få bestämma vad som är kränkande. Och då kan man argumentera tvärtom: till slut är inte något beteende kränkande, om bara den som säger/gör det \”inte menar något kränkande med det\”. \”Jamen, jag kallar alla för jävla fitt-luder, jag menar inget med det\”. I slutändan handlar det om respekt för den som känner sig kränkt. Bryr man sig inte om vederbörandes åsikt/känsla så kan man ju fortsätta som förut. Men värdesätter man relationen med personen ska man nog lyssna på vad den säger.
GillaGilla
Åh herregud vad bra du är!Älskar när du är så här vardagspolitisk och rolig. Hehe, gillar epitetet \”daskarn\”.Ska komma ihåg detta, blir oftast bara perplex i dessa situationer. Har t ex en svärfar som är väldigt såhär \”hö hö hö…\” Äh, du fattar vilken typ jag menar.
GillaGilla
Bra inlägg!Och bra blogg! Som jag föjlt länge utan att kommentera…Men här kommer min tanke om själva diskussionen: Att verkligen köra utifrån feedbackstuket – \”När du daskar mig på rumpan tar jag illa vid mig OCH mitt intryck av dig som person ändras till det sämre. Sen är det upp till dig att välja vad du gör av den informationen. Vill du fortsätta med ett beteende som gör mig illa till mods, och, kan jag intyga, flera andra med mig, så fortsätt med det. Vill du att jag fortsätter tycka att du är en reko kille, så sluta med det.\”Så man kommer ifrån diskussionen om ett absolut rätt och fel, och istället överräcka de potentiella konsekvenserna till den andra personen. Och därigenom också lägga ansvaret för att bedöma handlingens potentiella konsekvenser där de hör hemma, dvs hos daskaren.
GillaGilla
I hopp om att ovanstående inte lät drygt utan som ett konstruktivt inlägg i debatten…Just för att man själv inte ska sitta med ansvaret för att lösa hela beteendet!
GillaGilla
Det där med att det inte är den som sitter på makten (den vite mannen) som bestämmer vad som är en kränkning är oerhört svårt att förstå. Så jag ska börja säga vidriga gubbslem till dem, för jag menar inget illa med det, så det så! Det är bara att gubbslem, neger och sexuella trakasserier historiskt har varit kränkande men när jag gör det är det bara kul! Ett roligt skoj!
GillaGilla
Jamen, jag orkar inte dra det lasset du drar. Fast man borde.Helt ärligt, så upplever jag ibland att jag sitter och håller käften. Inte så ofta (lika ofta) när det gäller feministiska frågor – som rasistiska.Herre. Min. Je. Vad folk är rasistiska out there.Särskilt i min lilla värld. Jag jobbar i en helt mansdominerad bransch (maskin) – och av 300 anställda är vi 7 tjejer. MEN, måste påpekas, där har jag gått in och är enda kvinnliga mellanchefen, och en respekterad sådan. Och ja, jag ryter ifrån ibland. Men jag väljer mina strider. Måste välja mina strider. Biter ihop ofta, ofta, ofta.Mest ville jag säga bra! och hurra! för dig.
GillaGilla
Johanna – håller med!Johanna och Josefine – tack, vad snälla ni är som säger så. Johan – jamen precis så! Har inte formulerat det i min skalle, men precis så är det ju.Ida – haha, vardagspolitisk! Gillar ordet. Hanna – smart, det där var ett väldigt bra tips. Jag har kört något liknande, men inte så välformulerat. Tänker definitivt använda det nästa gång (om jag orkar ta striden osv). Ania – ja, så himla roliga skoj, alltså! Att inte alla kan ta skoj ändå? Så oskojiga. Anna – tack och GUD I feel your pain. Kämpa på alltså.
GillaGilla
Åh vad bra inlägg. Heja dig!
GillaGilla
Word.
GillaGilla
Alltså detta var så sjukt bra inlägg, jag ska verkligen ta till mig många tips då jag i massor av situationer hört/sett/upplevt massor av sånt här, och blir blir stum och tappar hakan varje gång samt sedan blir arg i efterhand (på mig själv) att jag inte agerade. Älskar lathunden! Josefin
GillaGilla
TACK! Så bra skrivet!Jag jobbar också (som Anna ovan) i en mansdominerad bransch och är ofta den enda tjejen i gruppen. Det dyker ju upp grejer varje dag och jag blir så less och matt och orkar inte ta alla diskussioner – men jag försöker! Det är tungt men du ger mig lite hjälp med det här inlägget.Heja dig! (Hittade hit idag via Blogghen)
GillaGilla
Fanny, Petra och Anna – TACK för att ni är så gulliga som orkar kommentera med pepp.Jenny – tack till dig med och jättetack för att du fick mig att gå in på Blogghen. Superblogg, ju!
GillaGilla
Fanny, Petra och Anna – TACK för att ni är så gulliga som orkar kommentera med pepp.Jenny – tack till dig med och jättetack för att du fick mig att gå in på Blogghen. Superblogg, ju!
GillaGilla
Men ALLTSÅ vilket bra inlägg! Heja dig!
GillaGilla