Tillståndet

Gud, tack för alla kommentarer på förra inlägget. Blir helt rörd.

Tack även till penicillinet. Denna änglagåva. Efter bara en dag var Ben som förbytt. Han blev den vanliga klotformade solen igen. Så himla skönt. Nu äter han till och med. Och skrattar och gurglar och ma-ma-ma:ar och sover mycket, mycket bättre. Puh.

Annars är mitt tillstånd så här: det känns bra att vara tillbaka på jobbet. Jo, trot eller ej! Nu när jag gått igenom, eller rundat, milstolpen så känner jag mig lätt. Det är en extremt annorlunda tillvaro och jag tror inte riktigt att min kropp har hängt med. Den är väldigt ovan vid att sitta och titta i en skärm och att tänka på en enda sak flera timmar i sträck. I elva månader har jag ju multitaskat med världens mest nyckfulla personer. Nu är det så … lugnt. Fast det är ju stressigt också. Stressigt på ett annat vis, dock.

I stället för att stressen handlar om att släcka bränder som Bo tänder medan jag ska få i lillebror mat och försöka hinna gå på toa och inte glömma att packa med det nödvändigaste och ducka för ett trots och … ja ni vet, så handlar stressen om den gamla goa ”men gud, tänk om jag INTE KOMMER PÅ NÅGOT”, när jag får i uppgift att ta fram några roliga idéer som ska bygga ett företags varumärke eller sälja en grej.

Men liksom … om jag nu inte skulle komma på någon idé (vilket jag ändå brukar göra efter ett tag), så är väl det värsta som kan hända att någon blir besviken på mig eller att ett företag inte boostas så värst eller säljer så mycket av någon speciell grej.

Om jag misslyckas med uppgifterna jag tacklats med senaste elva månader så är det värsta som kan hända … mycket värre. Insatserna är mycket högre hemma än på jobbet.

Hoppas att jag kan bära med mig det fortsättningsvis. Det är rätt skönt.

Alla på jobbet skulle förresten ta en selfie till personalväggen. Jag tog den här i går kväll (eller Nils gjorde). Min chef sa att jag ”tog i från knäna”. Jag tycker att den blev fin.