Hann lyssna på en och en halv podd, så jag ska inte klaga

En nätt kvällspromenad på en timme med en arg bebbla i vagnen var faktiskt precis vad jag behövde, så mycket som jag sitter ner på jobbet. *tänker positivt*

En sak som faktiskt hjälper är att formulera sådana här saker i mitt huvud:

”Nej, men vi hade det jättejobbigt med sömnen där en period när han var runt elva månader.” 
Att prata om det som att det är över. Skänker lite hopp, på något vis.

Annars går det som det går. Vi tappar humöret, vi kramas, vi pratar om att stå ut, vi säger ”bra jobbat” till varandra, vi fräser, vi somnar nästan stående, vi går som i en dimma, vi bokar en familjeresa till Berlin, vi hoppas, vi längtar, vi kollar på Game of thrones, vi sitter uppe och dricker vin och öl fast vi inte borde, vi tänker ”this too shall pass”, vi oroar oss, vi bokar en hotellnatt i Göteborg, vi stöttar varandra, vi orkar inte, vi orkar.

Nu är klockan efter halv tio och jag vill ringa min mamma och prata om helgen, ringa min farmor som blivit sjuk, ringa Anton och Liselott och min bror som jag pratar alldeles för sällan med, så nya tomatfrön (första plantorna tvärdog), kolla på Orphan black, läsa i min nya bok, fixa en matlåda.

Men efter halv tio börjar också paniken över hur lite jag egentligen kommer att få sova sätta in, så det är bäst att jag går och lägger mig.