Hur mycket pratar folk? Med varandra, i en relation, alltså. Jag hörde någon gång att så många gånger som man ligger under första året, så många gånger ligger man inte med varandra totalt under resten av livet tillsammans. Kan det finnas någon liknande logaritm för prat?
Det är så kämpigt att få allt att vara bra. Både jag och Nils vill att allt ska vara bra, det är vi överens om. Men det räcker inte med att vilja. Det måste göras saker också. Och prata, tror jag, framför allt. Och sluta ha förväntningar på saker och ting. De där himla förväntningarna alltså. De bara förstör och förstör. Förväntningar på helgen, roligheterna, markservicen, den andres morgonhumör … vi måste sluta ha förväntningar.
Det här kan väl inte vara en unik grej för mig, men jag trodde verkligen att det skulle bli annorlunda för oss. Det där om att tiden inte skulle räcka till och att man skulle vara trött jämt och att det skulle bli gruffigt och millimeterrätvisetjat … jag hade ju hört om det, men trodde inte att det skulle hända oss. Precis som med barnafödandet. Jag hade ju hört allt om att det skulle göra så ont att man skulle vilja dö, men jag var rätt säker på att det inte var för mig. (Men det var det.)
Bråka om städning och egentid, liksom. Det skulle väl aldrig hända oss.
Så klyschigt det blev, allting. Och tjatigt.
Vi borde verkligen styra upp det här. Vi vill ju båda att det ska vara bra. Men när ska vi orka göra det? Jag börjar ge upp tanken på att komma ur geggan. Det är så geggigt nu att man vet vilken gegga som ska komma redan innan den kommer, om man säger.
Fast vi vill båda att det ska vara bra. Och vi vill båda vara tillsammans jämt. Det måste väl ändå vara en god utgångspunkt?
Ja, ni hör ju att jag är både diffus och lite geggig själv. Så är det nu helt enkelt.
Men det händer lite roliga milstolpar som jag inte orkar blogga om när det händer. Till exempel:
– I lördags tog Bubba två steg utan stöd. Han stod upp själv på Coop och fick syn på en rolig godishylla som han vältrade sig in i. Så duktigt klot!
– I dag sa Bubba sitt fjärde ord. Till tidigare nämnda MAMMA, PAPPA och ÄPPLE kan vi nu lägga BUBBA.
– I morgon (ja, det är väl inte en milstolpe som hänt än, men den händer ju inom superkort) gör Bo sin sista dag hos dagmamman. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen, så sorgligt och konstigt är det. Jag och Bossa pysslade ihop en teckning med bild på Bo och dagmamman i kväll. ”Mamma, skriv så här på bilden: till Ulrika från Bo Hellbjörn. Jag älskar dig.” sa Bossa. Så det gjorde jag.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Brad Pitt's armpit 
Relaterar. Till allt med relation. Trodde också att vi skulle fixa det bättre. Fattar ju att det krävs kommunikation – men fattar inte hur det kan vara så svårt att kommunicera. Blörgh.
GillaGilla
Och här är en till som känner igen. Så fort vi inte får sova är irritationen där. Rädslan för hur det ska gå när barn nr två kommer. Kommer vi att hålla för det här?
GillaGilla
Det du skriver ät ju som taget från min dagbok. Alla de där tankarna och känslorna. Tvivlet. Men visst är ni fortfarande kära i varandra? Ni vill ju att det ska funka. Då kommer det också att funka. Jag är helt övertygad om det. Håll ut. Och kämpa. Kanske prata tillsammans med en tredje part? Jag vet inte. Ni kan ta er genom geggan, det tror jag verkligen. Ni verkar båda vara engagerade och kärleksfulla personer. Stor kram
GillaGilla
Jenny: för oss blev det bättre med barn två pga då behövdes båda hela tiden, ingen kan sitta och surfa eller ens långbajsa utan vi bara KÖR ända in i kaklet. Och Maria: sån himla bra grej att prata med nån, finns ju ofta helt gratis rådgivning för föräldrar. För oss kändes det som värsta investeringen i förhållandet, efter det inledande motståndet hos båda.
GillaGilla
Det är så himla svårt det där! Vi har svårt att få typ städning och plockning gjort, för att vi hellre vill göra roliga saker typ kolla på TV-serier och ligga… Sen blir jag skitsur för att vi inte har städat och jag gör hela tiden misstaget att inte prata om det i tid, utan exploderar till sist. Det är så svårt för oss att göra matlistor, storhandla, städa och så eftersom vi ofta vill göra saker tillsammans, typ gå till Plikta alla tre, för att vi så gärna vill känna att vi är en hel familj när Niklas är hemma. Och det är mysigt. Men allt annat blir lidande. Och vi har blivit bättre på att prata, men vi har en bit kvar. Och jag tar fortfarande på mig rollen som projektledare och har svårt att sluta ta ansvar för allt… Suck. VIlken uppstas det här blev, behövde nog skriva av mig.kram
GillaGilla
Jag tror att Sandra är inne på nåt viktigt här; det där om att ni ju fortfarande är kära. Jag tänker att om man försöker hålla liv i närheten till varandra (svååårt, jag vet!) så löser sig mycket i och med det. För en sedd människa är ofta en harmonisk människa. Plus att man kanske måste ställa in sig på att det här är hundåren. Jag tror på att visa den andre kärlek just när man tänker på det. Om jag tänker att min snubbe är fin och att jag vill kramas, så måste jag göra det där och då. För om jag tänker att jag ska bara skala potatisen/hänga tvätten/duscha ungen först, då blir det liksom aldrig av. Och för många såna försvunna ögonblick, det tror jag är farligt.
GillaGilla
Alla våra kriser har varit under första året med varje barn, den där sovbristen ÄR skitjobbig och slitig. Men eftersom man är kär och vill ha en framtid ihop så går man kring där i gegget och väntar på bättre tider och sen helt plötsligt så ÄR det bättre tider. När man tänker \”när bråkade vi senast egentligen\”, när man ligger i soffan och bara känner sig hemma ihop utan några sura undertoner. När det känns enkelt igen. Jag tror att om man planerar en gemensam framtid, drömmer om ett \”sen\” och \”framöver\” så blir skiten man befinner sig i för tillfället lite enklare, för man uthärdar tillsammans.Nu sitter jag inte på något facit, men tredje barnet är tre år och vi har alltså kommit ur de värsta småbarnsåren och jag känner lite att jag kan \”se tillbaka\” och i efterhand se hur det bara var att bita ihop och böja ner huvudet och köra vidare. Inte tappa kommunikationen, inte ignorera problemet, men liksom konstatera att det är en period som det kommer vara sämre och när sömn/småbarnstjat/kräksjukor etc förbättras så finns den där kärleksfulla grunden kvar. Den man glömde under det år man av trötthet snäste och fräste.Men prata, ja! Fast drömma och planera framåt också, tror jag är superviktigt som sagt.
GillaGilla
Jag vet inte vad som fick oss isär. Om vi hade slutat vara kära i varandra och därför slutat prata. Jobba. Kämpa. Eller om vi slutade prata, jobba, kämpa och därför slutade vara kära i varandra. Jag tror inte att bara kärleken fortsätter finnas av sig själv år ut och år in, så jag tycker absolut det är bra att ni reflekterar över det redan nu, och fortsätter prata/prata/prata. Utgångsläget att ni VILL och fortfarande vill vara tillsammans resten av livet är svinbra. Och ja, det där småbarnslivet ÄR geggigt och jobbigt. Det är naturligt och rätt vanligt. Men när geggan fortsätter när barnen är 5-6-7 och så vidare är det besvärligare och ett större varningstecken. Tycker ju jag, då. Men är helt säker på att ni kommer fixa det. Kram.
GillaGilla
Ibland tror jag nästan att man måste boka en tid för varandra, som en minidejt, även om det låter så pretantiöst och inte alls så som vi gör. Men varje gånger då jag får vara ensam med min man och bara vara vi en stund, prata lite ostört, hålla handen och pussas så blir jag som nykär igen. Och det måste inte vara en weekendresa utan det räcker kanske med en drink på altanen om kvällen när barnen sover(om de sover osv). Eller att man stänger av tv/dator och viker tvätt ihop på köksbordet. Sömnbrist är en djävulens påfund, man blir knäpp av det. Kram och kämpa på!
GillaGilla
Kajas favorit heter också Ulrica!! Men hon får som tur är fortsätta träffa henne i höst. 🙂
GillaGilla