En midsommarstudie i barn

Jag tror att vi har en tradition på våra händer. ”ALLA PÅ MICHAEL!” kan den heta.

Kolla bara hur det såg ut för ett år sedan, i Kungsbacka.

Och i går, här på Hisingen.

När vi ändå reminiscar, se på lille Ben hur liten han var förra midsommar.

Och så i går.

Livet va. Vad spännande och fint det blev sedan Bo och Ben gjorde entré. Det händer ju saker hela tiden. Även om jag kan känna att jag själv inte gör några oerhörda framsteg på ett år eller tre så sker det ju vidunderliga grejer hela tiden. Utveckling och rörelse.

Vi hade det så väldigt bra i går. Inte bara tur med vädret och humören, men det blev också väldigt lyckat med vårt knytis (Johanna och Eric fixade lunchen, familjen Mangan löste kvällens för- och efterrätt samt snacks och snaps, vi Hellbjörnz kirrade grillmiddag och vin och öl) och de stora barnen var som euforiska över att få leka tillsammans igen. Och framför allt så inträffade detta ”alla stjärnor står på raken”-ögonblicket: klockan 20:15 sov alla barn och vi vuxna kunde sitta uppe flera timmar och prata och dricka vin i någon slags löjligt härlig harmoni. Och Ben. BEN! Han sov sin bästa natt sedan han blev till, tror jag. Inte ett pip från honom från att jag la honom vid sju till dess att han ville äta vid tre, eller när det var, och sedan somnade han om och sov till halv nio. Herregud, ryck mig i fjädern vilken grej. Tror knappt fortfarande att det är sant.

Slut på lycklig redogörelse.