Vad tråkigt det är att inte blogga eller känna att jag inte kan blogga. Jag vet som vanligt inte exakt vad det beror på, men jag har haft så jä-hävla mycket ångest på sistone. Framför allt på kvällarna när barnen har somnat, vilket är stunden då jag annars kanske sätter mig och skriver något och sedan gör något av kvällen. Nu har jag i stället gått och lagt mig tidigt, nio vissa dagar, och sedan legat i sängen och stirrat som den där emojin med uppspärrade ögon, röda kinder och ögonbryn fram till klockan 3 eller så. Även de nätter då Ben sovit helt okej (för det händer nu ibland, halleluja) så har jag inte kunnat sova. Och det gör att jag går som i en gröt på dagarna och blir ännu sämre på att reda ut tankarna när nästa kväll kommer.
Det är väl det vanliga; vad är meningen med allting och så vidare. Vad håller vi/jag på med? Hur kan jag ens göra något vanligt någonsin när världen är så fucked up? Hur kan jag ha ångest när jag borde vara så tacksam och glad över att jag drog vinstlotten att födas i det här hörnet av världen? Dessutom har jag familj, jobb, hus och pengar nog att äta goda saker och kunna hitta på något kul emellanåt. Varför är jag så rädd för allting och varför har jag ångest och kan inte någon bara säga till mig att skärpa mig, så att jag förstår?
Och så döden. Som en överhängande blöt yllevante över varje dag hänger det faktum att vår tillvaro är ändlig. En dag tar det slut och tänk om det händer snart och vad har jag då gjort som spelar roll? Ja, jag har gjort två barn som jag gissar kommer att bli/är fria och fina individer, men vem är jag för dem om jag känner så här så ofta?
Ungefär som att det vore skönt (i betydelsen enkelt) att inte vara feminist känns det som att det vore skönt att vara troende ibland. Sådär som folk säger.
Äsch, det blir bättre. Jag vet ju det. Det går i vågor och snart är det höst på riktigt och då brukar jag må rätt bra och förresten så ska det bli fint att förbereda veckans matlådor nu i kväll samtidigt som jag kollar på Call the midwife på paddan. Tips: det är en bra serie om man vill dämpa ångest. Eller det funkar för mig i alla fall. Fast den kommer också att ta slut. Usch, allt tar slut.
Brad Pitt's armpit 
Jag förstår precis känslan. Har själv en sån gnagande oro hela tiden över att jag sätter ett barn till till världen. Brukar ha nattlig ångest annars också. Går lite i perioder. Ibland mindre ibland mer. Hoppas att det kommer att kännas bättre snart. För oss båda.
GillaGilla
Men du, så här ska det ju inte vara! Det låter som om du rört dig från besök-vårdcentralsnivå upp till kanske-ringa-och-prata-med-psykiatrin-nivån? Vi är ganska snälla och vill hjälpa till (även om det inte alltid verkar så när man läser tidningen och jag vet att ibland har folk urusla upplevelser av psyk vilket så klart inte är ok). Och jag hoppas verkligen verkligen att det snart blir bättre men om det inte blir det så ska inte livet behöva se ut så här! Det finns inga enkla lösningar, men med lite pyssel och knåp kan det faktiskt bli bättre. Håller tummarna för att ångesten minskar när löven faller./DrC
GillaGilla
Jag håller med ovanstående skrivare: hoppas ångesten minskar. Man kan absolut må dåligt och vara ledsen men att ha en överhängande känsla av melankoli som inte släpper kan man kanske behöva hjälp med. Eftersom du bor i Göteborg så kan jag tipsa om GPI som erbjuder psykoanalys – inte KBT – till reducerad taxa om man kan tänka sig att gå till en terapeut under utbildning. Jag är en sådan men kommer ha mina patienter i Malmö men det finns andra, kloka typer som kanske du vill arbeta tillsammans med. Jag gillar psykoanalysen eftersom det finns ett fokus på att inte bara bota symptom utan att också jobba med varför symptomen finns, vad de säger om dig och din tillvaro och där du själv får makt att formulera vad problemet är och hitta egna strategier som är bäst för dig att möta de problemen. Låter kanske som blaj men jag tänker att man kanske ändå kan öppna upp tanken på en sådan möjlighet. Vore ju gött om du kände att du kunde glädja dig i tillvaron igen. Stor kram!
GillaGilla
Tack för era ord. Det betyder jättemycket för mig.Jag har gått hos massa olika psykologer och terapeuter, men det har aldrig funkat. Vet inte om jag orkar lyfta på den stenen igen. Bara tanken på att ringa någon och boka tid och rodda med jobb och barn för att det ska funka gör mig helt matt. Blir verkligen trött i kroppen bara av tanken. Vilket kanske betyder att jag verkligen behöver ta tag i det…
GillaGilla
Har också gått till en drös olika psykologer och det har aldrig klickat, men plötsligt gjorde de det och oj så skönt. Keep trying!Btw vart hittar du barnmorskan online?
GillaGilla
Som läkare är jag ju partisk, men ibland kan medicin vara ett bra stöd. Det fixar inte allt, men kan skapa ett \”golv\” som gör att man inte sjunker så lågt och orkar arbeta mer riktat i terapi. Jag har följt bloggen sen Bossa var några månader och många gånger har det varit ett stöd att läsa när jag själv blivit knasig på hur man egentligen är mamma/gift/kvinna/allt. Ångesten ska inte få dominera hela tillvaron, då har den växt sig för stor.Kram/DrC
GillaGilla