I natt nådde jag en ny nivå av galenskap.
Jag gick och la mig strax efter att jag nattat Ben på grund av muskelkramande ångest. Hade planer på att stävja den med hemmapyssel av typen ”laga trasiga klänningar, torka ur kökslådor, sortera grejerna i kylskåp och skafferi”, för det brukar hjälpa, men det gick inte. Kunde inte göra någonting utan att börja gråta, så jag gick och la mig.
I alla fall, att vara i säng så tidigt som klockan 20 gjorde mig lite lugn, för det kändes som en nyttig sak att göra. Jag kunde inte somna, men jag låg där i alla fall och ”vilade” (och gick in och sövde om Ben några gånger). Sedan, vid midnatt eller så, måste jag ha slocknat, för jag vaknade panikslagen runt halv två av en mardröm som handlade om att en knivmördare/inbrottstjuv smög omkring i vårt hus.
Vet ni vad jag gjorde då? Det var det här jag skulle komma till som handlade om en nynivå av crazy. Jo, då var jag visst tvungen att gå upp och hämta babymonitorn och ta mig ner i källaren och sedan till garaget för att känna på alla dörrar så att de verkligen var låsta. Trots att jag visste att de var det.
Så här gick snacket med mig själv:
”Men skärp dig, det är låst överallt.”
”Ja, garaget låste jag, det vet jag, men tänk om källaringången är öppen?”
”Nils låste den dörren. Han tar altid en runda och kollar dörrarna innan han lägger sig.”
”Men tänk om han glömde?”
”Den är låst.”
”Men tänk OM.”
”Skärp dig.”
”Men … det är ju så enkelt gjort att bara gå och kolla …”
*går och kollar*
Den var låst.
Jahapp, så lite OCD på toppen av min redan skitstöriga ångest? Man tackar.
Brad Pitt's armpit 
Får alltid sådana där tvångstankar när jag är ensam hemma. Kollar ytterdörren att den är låst, låser även överlåset, kollar alla möjliga gömställen att ingen ligger och kurar och väntar på att jag har slocknat och ska ha ihjäl mig (jag går in i inbrottstjuvshuvudet och tänker att om jag vore inbrottstjuv, var skulle jag då ha gömt mig på det här stället. Ligger från sängen och tittar ut i hallen om jag ser en aningens ljusskillnad eller rörelse eller ljud. Det dumma är ju att jag sover med öronproppar jämt, i och med det hör jag ju inget, men inbillar mig att jag hör saker när jag ligger där så jag måste ta ur öronpropparna stup i kvarten för att försäkra mig om att jag hörde nåt, eller inte hörde nåt. Till slut brukar jag slockna av trötthet med en jähättetjock bok bredvid mig, typ Adelskalendern (jo, den har vi hemma) för att i min värld skulle den kunna stoppa en kula om jag håller den framför mitt bröst ifall någon skjuter på mig. den skulle jag även kunna kasta på inbrottstjuven. Jag vaknar såklart när morgontidningen landar på hallgolvet och lyssnar efter ljudet då hen går ut från porten nere på gatan. Då vet jag att ingen främmande människa är kvar i huset. Men hör jag inte det ljudet av någon anledning måste jag gå upp till fönstret mot gatan för att se om tidningsbudet är på gatan. Då är jag såklart klarvaken och det tar en stund att somna om för då måste jag ju göra om samma procedur igen ang kolla lås, kolla gömställen etc…Dagen efter brukar jag vara helt slut. Så. Ganska normalt i alla fall…
GillaGilla
Jag har också haft ett par ocd-slängar när jag haft mina ångestperioder. Det enda som jag tyckte hjälpte var att verkligen, verkligen tvinga mig att ligga kvar i sängen och inte gå upp och kolla att det var låst, att spisen var avstängd, att sätta på telefonen och kolla att ingen hade lämnat ett röstmeddelande (don't get me started om de där jävla röstmeddelandena alltså…) eller vad det nu råkade vara. De gånger jag gav efter triggade bara ännu mer av samma beteende, och jag började genast oroa mig för nästa sak. Men när jag lyckades motstå kändes det SÅ SJUKT BRA nästa morgon. Jag brukade försöka resonera logiskt med mig själv – egentligen visste jag ju att ytterdörren var låst, och om någon hade lämnat ett meddelande, så fick det väl vara så – och så lyssnade jag på en miljard gamla avsnitt av Språket i P1 (- mitt absolut bästa insomniatips!).Anywayyy. Hoppas att du får sova bättre snart.
GillaGilla