Fan fan fan, bla bla bla

I dag känner jag mig som en missnöjesröstare i det att jag vill klandra något/något för all jävla helvetes skit som är vanliga vardagen nu.

Nils morgonhumör som får mig att känna det som att han hatar mig.

Avundsjukan som uppstår när jag hör hur han ändrar tonläge till en mjuk och snäll röst när han säger godmorgon till Bo.

Skammen över att jag inte bara blir glad över att han sparar sin sista ork till barnen.

Självhatet över att jag är så bitter.

Att vi sover som spädbarnsföräldrar fortfarande, nästan ett och ett halvt år in i tvåbarnsträsket.

Just i dag klandrar jag alla som går till jobbet trots att de är sjuka, de där som tycker att de har så oerhört viktiga saker att stå i att de måste vara på kontoret trots influensa typ. Det känns lättare att leva om jag får tänka att det är deras fel att allt är skit. Att de har kastat på mig en ettrig bacill som jag har fört vidare till barnen.

JAG BLIR SÅ ARG NÄR JAG TÄNKER PÅ DET.

Och det är skönare än att ha ångest.

PS: skriver detta på spårvagnen på väg till jobbet. Mitt första möte började för två minuter sedan. Är så jävla sen. Kan jag skylla på det där med folk som går till jobbet fast de är sjuka, eller är det lite långsökt?