Ja till Liv

I dag sitter jag hemma och jobbar, för jag ska skriva jättemånga artiklar till ett företags hemsida och behöver lugn och ro för att kunna kötta. Och det är faktiskt lugnt här hemma, trot eller ej, för Bo har varit på förskolan sedan i morse och just nu är hon, Ben och Nils på Emmaus för att köpa vinterkläder och däremellan satt jag i källaren och skrev. När Ben och Nils var vakna i huset alltså.

Hur som helst så tar jag nu en paus och äter kaffe och choklad och tänker på föreläsningen jag var på i går efter jobbet. Det var Liv Strömquist som pratade om sin bok Kunskapens frukt i Hammarkullens Folkets Hus och det var otroligt givande. Och ögonöppnande. Vad mycket jag inte visste om snippan! Visste ni att vagina är namnet på själva hålet och inget annat? Att allt det som syns utanpå kroppen heter vulva? Det visste inte jag. Och jag hade inte heller fattat exakt hur mobbad vulvan har varit de senaste hundra åren. Väldigt spännande var det.

Fan vad smart och bra hon är, Liv. Och GUD vad jag är dålig på när det blir jobbig stämning.

Som vid frågestunden efter föreläsningen. Då räckte en upp handen och anklagade Liv för att vara diskriminerande mot transpersoner. Jo, det var faktiskt en anklagelse och ingen fråga, för hen som ställde frågan lät så barsk och konstaterade att det VAR faktiskt si och så (inte att ”det kan upplevas som” eller annat ickevärderande sätt att ställa frågan på) och la först när hon fått ur sig sin anklagelse till ett ”hur upplever du det?” för att få det till en fråga.

Just det, kanske ska nämna att det som var diskriminerande var att Liv förknippade kuken med mannen och fittan med kvinnan.

I alla fall så nämnde Liv både i serien och under föreläsningen att det inte behöver vara man = kuk och kvinna = fitta, utan att det kan vara tvärtom eller hur man känner, men det räckte inte med det lilla nämnandet för den som yttrade anklagelesen/frågan under frågestunden.

Liv svarade i alla fall att hon visste att hon inte gjorde tillräckligt, men att hon försökte och att hon vet att hon kan göra mer, ungefär.

Samtidigt så stod jag (det var fullt, så vi fick inte sitta ner) och pillade med min telefon, tog en-två-tre halstabletter och stirrade med panik i blicken på min kompis Kajsa, för det blev ju så JOBBIG STÄMNING. Kan inte alla bara STÄLLA SNÄLLA OCH/ELLER BERÖMMANDE FRÅGOR NURÅ, så att vi SLIPPER DEN JOBBIGA STÄMNINGEN?

Sådan är jag, hatar jobbig stämning.

Sedan ställdes en fråga till och den löd så här:

”Hur ska du nå ut till grund- och gymnasieelever med den här boken nu då? Det här är ju faktiskt jätteviktigt? Har du tänkt på det?”

…

Jag tycker att det är så himla intressant att en kvinna som gör en hel massa bra grejer aldrig riktigt kan göra tillräckligt, liksom. Hur feministisk och rättvistänkade och inkluderande hon är så måste hon TÄNKA ÄNNU STÖRRE och hur bra insats hon än gör så måste hon GÖRA ÄNNU LITE MER OCH SPRIDA BUDSKAPET ÄNNU LÄNGRE.

Aldrig är det bra, liksom. Stackars oss med vulvor.