Ni vet när man drabbas av små ledtrådar om hur ens barn är som personer? Alltså när de går från att vara bebisar till små människor, som gillar olika saker och som ogillar andra och som är helt unika?
Som att Ben älskar att titta på mat som lagas. Han skulle kunna göra det hur länge som helst. Så fort vi börjar feja vid spisen sträcks de tjocka armarna mot en och den lilla munnen som än så länge knappt kan säga en handfull ord uttrycker med all tydlighet att han ska lyftas upp NU.
Och så i dag. När Ben och Bo ritade med tuschpennor och Ben gjorde en ansiktsmålning på sig själv …
… som satt kvar även efter tvätt.
Alltså nu säger jag inte att han medvetet försökte göra en Aladdin Sane, för det här var nog en högst slumpartad/klumpartad sminkning, men ändå. Tanken om att jag har ett barn som en dag kanske kommer att komma hem som en annan Ziggy Stardust eller som synthare eller punkare eller vattenkammad scout eller vad som helst som han liksom har valt själv. Den känslan är ju helt otrolig. Gud vilken ynnest att få följa med när människor blir till.
Brad Pitt's armpit 