Att sova på vår övervåning just nu är att springa på ett klafsigt träsk och bli alldeles jättetrött

Får jag prata bara pyttelite om sömn igen? Förlåt, men det är bara det att jag tänker så mycket på det igen. Och i natt grät jag över spilld sådan.

Jag är ju sjuk, eller i alla fall under isen, i någon slags ihållande förkylning och det är galet jobbigt att det aldrig släpper, men jag tror att ett par nätters full on sleep skulle kunna hjälpa. Kanske till och med få det att försvinna.

Men även om jag lägger mig jättetidigt så får jag inte sova eftersom barnen också är sjuka och framför allt hostiga och framför allt nattetid. Bossa har hostat i snart två månader och fått testa tre olika mediciner. Nu tror vi att hon är på tillkryande, för hon har inte hostat så att hon spytt på en dryg vecka, men nu är det i stället Ben som är helt knäckt.

I går gick jag och la mig klockan 21 och tänkte mig ungefär nio härliga timmars sömn uppdelat på kanske fyra olika sovpass runt Bens hostattacker.

Men i stället stod jag lutad över hans själsäng 21:30 till 01:00 och torkade hostspya och tröstade och försökte med vatten och bar runt. Kom att tänka på att jag inte sovit natten innan heller, då på grund av mardrömmar hos Bossa, och inte natten dessförinnan, på grund av Bens hosta, och att jag inte skulle kunna lägga mig tidigt kvällen efter, för då ska Nils ut och kolla fotboll, och att natten därefter är en ny Ben-natt och så fick jag PANIK.

När ska jag få sova? När blir nästa chans? När får jag en chans att bli frisk? Hinner jag bli frisk till på fredag när jag ska få lov att tramsa med Katten? Till nästa helg, när jag ska till Värmland och tillbaka och sedan ha världens lyxhelg med Nils? Kommer jag att orka sköta mitt jobb? Har vi råd att jag är sjuk nu? Hur mycket kostar karensdagen och hur ser det ut med räkningar nästa månad?

Sådana tankar kom över mig där inne vid spjälsängen. Som det gör.

Jaja. Nu är jag på jobbet i alla fall. Det ska väl gå det här med.