Den här dagen har varit jättekonstig och väldigt otäck och också mysig. Ska jag berätta varför? Jag berättar varför.
Allting började med att lilla solen ville upp och hoppa klockan 3:30.
”Nänänä!” tänkte jag skrockande och bar in honom i storsängen där han skulle lugnas av min stora kroppsliga närvaro och somna om som en liten fjärt.
I stället möttes mina sövande försök av ett stegrande gnäll som utvecklades till tjut och efter en timmes brottningsmatch gick jag (och han) ner och gjorde välling. Den slukade han, men ville ändå inte somna om. Började klappa händer och vispa runt som om han hade mycket viktiga grejer att stå i. Så det var bara att gå upp.
Flera kanske tänker nu att ”men herregud, låt barnet bara ligga tills det somnar om” eller ”3:30 är inte morgon, jag skulle vägra att gå upp” och tro mig, jag ÖNSKAR att jag kunde vägra eller bara låta honom ligga, men det går inte. Lovar att det inte går.
Så klockan 5 åt vi pannkaksfrukost. Med glass på pannkakorna. Något gott ska man ju ha av att inleda dagen före klockan 4.
Sedan väntade vi på att Morgonpasset skulle börja och sedan på att klockan skulle bli efter sju så att vi kunde väcka resten av familjen utan att skämmas. Och sedan gjorde jag i ordning mig och kastade mig på cykeln för att vara på plats när vårdcentralen öppnade. Jag tog min sista penicillintablett i går och skulle tillbaka på återkoll.
Tyvärr var återkollen lika med att sitta i kön på dropinmottagningen och trots att jag var där före öppning var det lång kö och de var underbemannade. Såatte … det tog ett tag att få 1. skriva in sig, 2. träffa sköterska och 3. träffa läkare. Och när jag väl fick träffa läkaren som skulle säga att det var okej och att det var normalt att må lite sisådär ett tag även efter penicillinet, när man haft lunginflammation, så sa han inte det. Det som jag trodde att han skulle säga.
I stället sa han att det inte lät bra och att han ville att jag skulle röntga lungorna.
Ni vet hur det är när man ska lämna blod eller av någon annan anledning testar sig för massa allvarliga sjukdomar? Till dess att provsvaret kommer så lever man i princip med HIV.
Ja, i dag levde jag i vetskapen att jag hade lungcancer. Ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt blev det. ”Ingen har sett insidan av mina lungor förut, så det kan ju finnas vad som helst där. Och förresten rökte jag på heltid innan barnen kom. Så det är inte som att jag inte förtjänar det.” Och så vidare.
Så många tankar som sprang iväg alldeles för långt. Fy fan alltså. Brrr. Kände mig så ensam också. Ville ha Nils med mig. Eller mamma.
Men efter jättemånga timmar fick jag veta att det såg normalt ut. Så halleluja och tack-tack-tack.
Däremot har jag trånga luftrör och superkänsliga lungor just nu. Så jag ska andas i en frän inhalator ett tag och gå på nytt återbesök om några veckor.
Ja just det, sedan kom barnen och Nils och mötte mig när jag var färdig och det var för sent för att göra något jobbmässigt av dagen, så vi åkte och handlade ihop och sedan hem och vila och äta hemgjorda burgare och så Minimello med popcorn. Fint.
Just nu mår jag okej. Eller, jag är ganska svajig och har lock för öronen och det knarrar jättemycket när jag ligger ner och andas ut, märkte jag när jag nattade Bo nyss. Det låter helt vansinnigt om mig. Måste googla på detta.
Förresten är det svårt att veta om jag är trött eller sjuk. 3:30 liksom. Inte okej, Ben.
God helg, alla!
Brad Pitt's armpit 
Som jag lider med dig. Livet blir nattsvart när man inte får sova. Och det där med att barnen inte somnar om – I hear you. Massor massor av kram.
GillaGilla
Blä, hade sånt knarrande länge efter förkylning. Heja dig, tänker inte för en sekund att det skulle gå att sova när barnet vill vara vaken. För det går verkligen inte här heller.
GillaGilla
Vilka jobbiga timmar, kära du! Skönt att det inte var något farligt.
GillaGilla
Men puh, vad skönt att lungorna såg bra ut!Och folk som säger att det bara är att ligga kvar, barnet somnar, de är inga riktiga människor.
GillaGilla