Nyläst

Nu har jag haft en sådan där episk läsupplevelse som jag kommer att bära med mig tills jag dör. The Godlfinch av Donna Tartt. Hon som skrev The secret history, ni vet.

Kort instick: det kanske låter töntigt att jag uttalar boknamnen på engelska. Att jag inte säger Steglitsan eller Den hemliga historien, Det är för att jag alltid läser böckerna på engelska om de är skrivna på engelska för att jag tänker att det är bättre att läsa på originalspråket. Och det i sig kanske låter pretentiöst och töntigt, men det är så i alla fall. Slut på instick. 

Det här är en nästan 900 sidor lång kärlekshistoria. Alltså boken handlar inte om en kärlekshistoria (direkt), men jag utvecklade en kärlekshistoria till den (om man kan säga så) när jag läste den.

Den handlar om Theo Decker som 13 år gammal går in på ett museum i New York med sin mamma, som är hans enda närvarande förälder, för att de har lite tid att slå ihjäl i väntan på att de ska till Theos skola för ett möte om vad för dumt Theo hittat på och vad han kommer att få för straff för det.

Men de kommer aldrig iväg till skolan, för en bomb smäller av i museet och Theo vaknar upp i ett kaos bredvid en döende äldre man som ger honom en ring och ber honom ta med sig en av museets tavlor ut och i ett förvirrat tillstånd gör Theo det.

Tavlan är The Goldfinch (som finns på riktigt) och resten av boken handlar om hur Theo hanterar att bli föräldralös (mamman dör på museet, no spoiler – man får veta direkt att hon dör) och sedan får bo hos rika vänner på The upper west och sedan hos sin far i Las Vegas (en far som efter knepigt lång tid väljer att dyka upp i hans liv igen) och hur han lever med posttraumatisk stress och har den här tavlan som är helt ovärderlig och som han är rädd för att bli påkommen med. Samtidigt som han måste behålla den. Eller om han inte skulle behålla den så vet han inte hur han skulle gå tillväga för att lämna tillbaka den utan att bli upptäckt.

Men gud, jag känner att ju mer jag säger nu, desto mer gör jag den här boken en otjänst. Jag kan inte göra den rättvisa. Men den är otrolig, jag lovar. Donna Tartt vann också en Pulitzer för den.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Om jag inte hade varit sjuk på riktigt så hade jag velat sjukskriva mig från jobbet för att kunna vara hemma och läsaläsaläsa. Det här är en av de bästa böcker jag läst. Den är Bright shiny morning-bra.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA (fruktansvärt mycket ja)