Som när man hittade en peng i en byxficka när man var liten

Herregud, här sitter jag och myser åt att det bara är några få jobbdagar kvar före jullovet, men jag har helt missat att detta är den SISTA ONSDAGEN JAG JOBBAR kanske … NÅGONSIN.

Det är ju helt otroligt.

Den här hösten har varit så fenomenalt jobbig att det har varit svårt att ta in att den någon gång skulle ta slut och gå över i vinter som kommer att gå över i … det nya livet.

Det nya livet börjar i januari och då sker följande förändringar:

– Ben börjar på förskolan (i samma hus som Bo, men på avdelningen bredvid)
– Nils börjar på nytt jobb
– Jag går ner i tjänst och kommer att vara ledig varje onsdag

Egentligen hade vi tänkt att Nils skulle gå ner i tid och att jag skulle jobba kvar på 100 procent, på grund av olika orsaker, men eftersom Nils byter jobb nu så ändrar vi oss. Och inte mig emot, hell to the hell vad härligt det ska bli att vara ledig mitt i veckan, varje vecka.

Jag föreställer mig att jag och kidsen chillar hemma på förmiddagarna, kollar Barnkanalen (när Ben nu lär sig uppskatta teven) och får saker gjort som typ tvätt, städ och röjning av skit. Och att jag och Bo har en mysig stund med pysselböcker (jag ska få lära Bo att skriva nu, har hon avgjort) när Ben sover och att vi sedan drar ut på äventyr. Till exempel till Liseberg eller Världskulturmuseet eller Universeum, som alla ligger i närheten av Nils nya jobb. Och att vi sedan möter upp pappa Nils och lallar hem tillsammans, som lyckliga familjen.

Så. Precis så föreställer jag mig att det ska bli.

Gud vad det kommer att bli skönt. Vilken ynnest att kunna välja att gå ner i arbetstid.

(Sedan kommer det nya livet också att behöva innebära stenhård disciplin och planering för att få ihop alla hämtningar och lämningar och middagar och så vidare, men det är ju en annan sak.)