Jag ska lägga mig i tid för dig, börja gå i terapi för dig

Tack så himla mycket för alla kommentarer, pepp och tips angående Nattens frukt. Det betyder väldigt mycket. Vad skulle jag göra utan bloggen? Det är min bästa ångestdämpare/ventil. De andra är:

– Städa/organisera hemma
– Planera och vara ekonomisk och hälsosam med maten, till exempel genom att göra bra matlådor
– Laga mat
– Läsa böcker
– Framkalla bilder, göra album eller rama in
– Motionera, som att cykla till jobbet
– Köpa saker (ej så bra ventil, men äsch)
– Planera resor eller andra roligheter

Jag fattar att det låter som att vi måste göra något mer med Ben. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara. Vi flänger på vårdcentralen och BVC hela tiden och har flera remisser på gång hos öron/näsa/hals här på Hisingen (vi bor i Göteborg, du som undrade). Ska dit nästnästa vecka och då ska jag verkligen ligga på om det där med mikroskop samt lägga alla jobbiga kort på bordet.

I morse föreslog jag att vi ska sluta med hans dagvila. Men jag tror att Nils har rätt i att det blir svårt. Han är helt sjukt trött redan vid nio, oftast, och jag tror inte att det skulle funka att hålla honom vaken hela dagarna. Försöker dock begränsa vilan, så klart, och väcker honom efter en timme eller max en och en halv. Dessutom börjar han på förskola i övermorgon och då kommer det att bli nya sovrutiner oavsett. Sova efter lunch – hur ska det gå? (Säkert bra, men.)

Jag har väldigt stort hopp om att förskolan ska vara bra för hans sömn. Det måste nästan bli bättre (pga kan inte bli mycket sämre). Hela hösten längtade vi efter att han skulle bli frisk, för DÅ … Så blev han frisk och det blev inte bra. Nu läser jag hur vi hade det förra året i januari och vi var ju lika hoppfulla då. ”Snart så, bara en liten tid till …” Hahaha. Tänk om vi vetat då att vi skulle vara där vi är, ett år senare.

Vilket eldprov detta är. Bens första år med oss.

Min ångest är också ett eldprov. Men den känns inte lika temporär som Bens nattproblem ändå känns (hans sömn måste ju bli bättre snart?). Jag tror att jag alltid kommer att ha ångest. Och det får liksom vara okej. (Jag måste tänka så.) Har testat tre olika terapeuter och flera antidepressiva läkemedel och massa sömnmedel och grejs, men det funkar inte. Men jag tror att jag hanterar det bättre nu än förr. Varje gång jag åker hem till mina föräldrar och lyfter på någon jobbig sten från banrdomen/ungdomen så känns det som att det lättar lite. Eller som att jag fattar mer. Och att älta här och med mina vänner (de som orkar lyssna, förlåt/tack) och för Nils. Det hjälper och jag kan stävja den. Ibland. Inte alltid. Inte när jag inte får sova alls. Men det måste ju sovas bättre snart. Kanske redan nästa vecka, när Ben gått någon heldag på förskolan och fått nya rutiner?

Till dess ska jag försöka göra mer av det som står på listan ovan. Planera, organisera, vara duktig, skapa ordning.