I morgon, eller ja i dag, ska Ben vara ett fullinskolat förskolebarn och tillbringa lika mycket tid på avd. Fantasin som jag på mitt jobb.
Själv ska jag arbeta igen efter den här oerhört långa konvalescensen. Jag önskar att jag kunde säga att jag var ivrig, peppad, sugen och pigg på att komma tillbaka, men det enda jag känner är skräck. Jag har nu varit vaken med ledsen Ben sedan jag gick och la mig och jag ser att klockan närmar sig tre. Klockan sex ska jag gå upp för att vara tidig på jobbet för att kunna hämta barna senast halv fem. Hur fan ska det gå till, det här livet, när han inte sover? När jag inte får sova. Hur fan ska jag ta mig igenom ens i morgon utan att gråta eller somna eller båda?
Hur ska han fixa förskolan med nya vilostunden och alla nya människor?
Vad är det för fel på honom? Eller är det mig det är fel på? Jag kunde inte ens natta honom i dag. Nils fick bryta in. Han har inte lika jobbiga nätter som jag. Gör jag fel? Vad för fel?
Han har inte somnat än. Testar halmstrået att ligga bredvid hans säng på golvet och andas tungt nu. Kanske funkar? Verkar lugna ner sig. Kan ju också ha varit iprenen eller alvedonen eller den andra flaskan välling. Vet inte.
Okej, om jag somnar nu får jag sova i drygt tre timmar. Förutsatt att Ben sover utan skrik resten av natten.
Usch, jag vill inte ha det så här. Ser ingen ände. Jag börjar tappa det.
Ni som läser här och träffar mig irl: förlåt, men jag ställer in allt. Till dess att Ben sover bra orkar jag inte vara någon vidare vän. Förlåt. Ska ta igen det när om och så vidare. Inser att jag skulle kunna basunera ut det på Facebook för att enbart nå de jag känner, men det känns så jävla dramatiskt. Jag vill hellre vara dramatisk här. Här är det okej.
Brad Pitt's armpit 
Det är många varningsklockor som ringer nu. Honey, du behöver hjälp i någon form. Jag vet inte vad som skulle gå snabbast eller vara bäst; barnpsykologen genom BVC? Terapeut? Detta är i all välmening och med all kärlek, inte som någon förmaning. Mitt hjärta gråter av din ångest och du kommer gå sönder om du inte drar i nödbromsen. Samtal, medicin; whatever works. Jag vet av egen bitter erfarenhet att när man är i den där dimman tappar man perspektiv. Man vänjer sig på något vis. Och tankarna att det blir bättre om bara…de kan hålla en på fötter förvånansvärt länge. Men till slut måste man veta om det bara är en jobbig fas eller något man behöver hjälp att ta sig ur.Mina bästa egentips är te på johannesört, dans (särskilt fuldans i tvättstugan) och kramar. KRAM!!!
GillaGilla
Kära någon, jag känner så väl igen mig. Det är inte \”ditt fel\” att Ben sover så dåligt. Däremot tror jag att det påverkar dig starktiska. När man hamnar i detta läge uppstår lätt onda cirklar så att du till slut inte kan sova oavsett. Jag tycker att det är två olika frågor som behöver \”lösas\”. Den ena är att ni behöver träffa en barnläkare och utredda Ben. Han kan ha en allergi eller något annat probem han behöver hjälp med. Det andra är att du behöver hjälp med din stress och sömn. Företagshälsovården är ofta snabba och kompetenta. Jag tror att du kan komma att bli sjukskriven några veckor för att vila upp dig. Och att du kan behöva behandling för ångest och stress. Jag har själv varit där. Obs att behandlingen bär du med dig hela livet-du komer att kunna hantera stress i alla situationer, som ett vaccin. Det är så värt det! Ring företagshälsovården, vårdcentralen, BUP osv NU IDAG. Kramar till dig
GillaGilla
Jag känner så med dig och er. Håller med de ovan. Stor kram /Emma
GillaGilla
Usch, så hårt ni har det nu. Jag känner din panik, frustration och ångest. Och jag vet hur det är, med en likadan tid i bagaget. För oss kom aldrig något svar, för det var liksom \”bara\” sömnen och det blev till slut bättre – men Bens hosta och arga räkan-kramper, något måste det vara. Men du behöver nog se till dig. Oh, hur jag kämpade mentalt mot sjukskrivningen, skammen och känslan av misslyckande. Och i efterhand: kände jag verkligen så gentemot jobbet?! Fuck it. Du är en verbal person, skrämmande nog kommer en jäkligt långt i sjukvården genom att kunna formulera sig och förefalla ha god självinsikt mitt i kaoset. Helt plötsligt fanns ingen kö till kristerapi och sedermera behandling inom öppenpsykiatrin. Och det hjälper ju, det gör det, när en (jag) släpper stigmatänket. Men, bästa räddaren mitt i kaoshelvetet: Atarax. En handfull Atarax vid sänggåendet. Då somnar du, men slipper dåsigheten vid uppvak. Och när ångesten slår till igen, ta några till. Ej beroendeframkallande och helt min räddning tillsammans med antidepressiva när allt var som allra hemskast. Nu har jag en fyraåring som sover som en kung, men jag kommer aldrig att glömma de första två årens fullkomliga helvete. Och i dagarna kommer en ny. Är det en till skrikpanikunge kommer en psykiater på hembesök med nya Atarax- och SSRI-recept – for real, pratade med min läkare i veckan. Ta hand om dig, Maria! ����❤️
GillaGilla
Lider verkligen med er, säger som ovan :sök för det! I värsta fall åk till akuten på barnsjukhuset, då måste dom hjälpa er och på sjukhuset finns ju alla resurser (?). Det är helt orimligt att ni ska ha det som ni har det!
GillaGilla
Åh, vill kunna skriva något som hjälper! Hoppas innerligt att det vänder för er snart, att ni får den hjälp ni behöver. Kram!
GillaGilla
Du skrev något i ett tidigare inlägg om att \”ta en genväg\” förbi bvc. Gör det! Var jobbig, kräv hjälp, bli sjukskriven själv. Alla varianter som kan lätta på er vardagskris är värda att prova.Kram Nina
GillaGilla
Det låter verkligen överjävligt, och jag hoppas så att ni kan få någon bra hjälp nånstans. Den måste ju finnas!? Bra att du fått så många superråd i kommentarerna ovan. Sjukskrivning låter ju inte en dag för tidigt, och som någon sa: skit i jobbet och skildkänslor gentemot jobbet. Man kan aldrig tajma när det är ett bra läge att bli sjukskriven, det är liksom det som är hela grejen. Ibland hamnar man i ett läge då man behöver få ta igen sig, oavsett hur lägligt eller olägligt det inträffar. Att inte få sova vettigt nästan någon natt är ju tortyr, man klarar inte det hur länge som helst. Det gör ingen!
GillaGilla
Åhhh, vill bara hoppa in i bloggen och vifta trollspö och HJÄLPA på nåt sätt!!Men eftersom jag inte kan det, vill jag bara sälla mig till skaran av de som säger:1. Det är okej att inte orka. Och när man är mitt uppe i det är det skitsvårt att orka se att man inte orkar. Jag \”orkade\” med första barnet. Men när vi började prata om barn nr två blev det istället väggen. Nu sjukskriven på deltid – vilket har varit FANTASTISKT – och SSRI. 2. Om jag fick välja en sak för dig att göra idag så är det att ringa företagshälsovården. Och var för guds skull inte stoisk – gråt! Hulka! Bryt ihop! Samla all ångest och oro och gör jävligt tydligt för dem hur jobbigt det är just nu. Minns från första tiden utan sömn, när sambon föreslog att jag skulle gå och prata med nån, och jag fräste \”Du, om inte den personen sjukskriver mig, så att du kan vara hemma och jag får sova, så är det knappast nån ide.\” NU först har jag fattat att det är precis det som händer – man blir sjukskriven, så man får sova… #Jag är inte bitter.RING! BRYT IHOP! SKIT I JOBBET! (Så jävla lätt att säga, jag vet. Man vill bara att ens egna erfarenheter ska kunna bli andras erfarenheter, för att kunna lätta bördan.)
GillaGilla
jag hoppas också så att du kan hitta och få hjälp någon gång SNART SNART SNART. vill bara att allt ska bli bra för er. KRAMAR i massor!
GillaGilla
Fy farao, sömnbrist alltså. Förstår verkligen att det används som en tortyrmetod. Det är verkligen inte konstigt att det känns som om du ska bryta ihop. Konstigare snarare att du inte klarat att INTE bryta ihop tidigare. Oavsett vilka, om några, råd du väljer i uppsjön av tips här ovan hoppas jag verkligen på lite lättare framtid för er. Finns det något som vi som läser kan, mer praktiskt, göra för er så säg till. Värme och kramar! Lisa
GillaGilla
Som jag skrev tidigare, ni fixar detta så bra någon kan. Detta är inte mänskligt, vill hjälpa men har ingen magisk lösning. Men denna typen av sömnbrist borde ju riomligtvis vara grund till sjukskrivning pga att en balanserar på vansinnets rand? Ingen lösning alls men ja, hua. Och att bryta ihop är ju också en början, det har jag lärt mig iallafall.Och jo, jag bor i Gbg, så den där ölen vill jag ta sen när ni kommit över ytan och lite till, fått en liten buffert igen. Så länge försöker jag lite tafatt peppa dig/er här.
GillaGilla
Det är den där önskan om att kunna skriva något magiskt så allt blir bra för er. I brist på det: hoppas ni får hjälp, bra hjälp, snarast! / annan Lisa
GillaGilla
Önskar att ni hade ännu mer hjälp av folk runtomkring, men fattar precis hur svårt det är att fråga. Läser ju också att ni HAR folk, men tror att ni skulle behöva en natt i veckan då båda fick sova för att orka med. Och för att få ligga bredvid varandra och tanka lite kärlek? Så många bra tips ovan också.
GillaGilla
Känner igen mig både i att sova lite många nätter i rad och vara orolig för sitt barn men inte få bra hjälp på BVC I mitt fall gick jag till vårdcentralen och beskrev hur länge jag sovit lite och hur det påverkade mig. Jag blev då heltidssjukskriven vilket kändes konstigt då det ju självklart skulle bli bättre snart och sjukskrivning var något som inte hände mig När det gäller min dotter så var vi oroliga för en sak och när jag tog upp det med BVC kunde de efter mycket tjat tänka sig at ge oss en barnläkartid sex veckor senare. Jag satte mig då och ringde runt till barnmottagningarna i staden och fick på fjärde försöket napp hos en privat barnläkare som kunde ta emot oss snabbt utan remiss.Vår dotter visade sig tyvärr ha ett handikapp men eftersom vi fick hjälp snabbt har hon förbättrats mycket men det är en kamp med vården.Mitt tips är att strunta i BVC och vårdcentralen för din son o ring direkt till barnmottagningarna. Ge dig inte förrän du fått en tid då det annars finns risk för att han hamnar längst bak i kön om han inte har en remiss. Fråga om de har en återbudslista som ni kan skriva upp er på. Ring flera gånger.Och ja- hoppas att det blir bättre snart!Anna Karin
GillaGilla
Kram, kram, kram!Hoppas hoppas att han somnade. Även vår 1,5-åring sover krattigare än vanligt nu. Gissningsvis omställningen med att börja förskola (där han också ska vara ensam längre dagar fr o m på måndag) och därför kräver mer närhet, koll av att vi är där osv. Ja, inte i närheten av Bens nätter, men ändå, tänker att Ben kanske också processar omställningen på nätterna. När ni pratat med vården, har de sagt ngt om \”sömnskola\”? Tror att de har det i Finland. Oklart hur det funkar men jag har för mig att jag hört att man får sova där med sitt barn och får hjälp och liksom blir \”övervakad\”. Låter läskigt men också bra tänker jag. Då skulle de ju se med egna ögon hur Ben mår på nätterna. Och nej, man kan inte jobba och fixa att vara en hyfsad förälder/partner/vän/mm. i längden utan sömn. Hoppas så innerligt att du kan få nån avlastning.
GillaGilla
Hej!Hoppas så att det blir bättre snart! Tills dess, kan någon av era föräldrar hjälpa till (jag har förstått att de bor långt bort men ändå?). Kanske komma på helgerna eller kompa eller något. Är det kris så är det! Sjukskrivning låter ju också fullt rimligt! Ni kommer ur detta! Heja heja!Maja på Hisingen!
GillaGilla
Åh, jag minns när jag var hos företagshälsovården och pang blev sjukskriven \”akut stressreaktion\”. Jag förstod inte ens att det kunde vara så, men är så glad att jag iaf sökte hjälp. Och de var så bra, så snabba och professionella. Sömnproblem, ångest, stress- de hänger ihopm i en växelverkan. Den ene orsakar den andre. Du behöver liksom få ro att stoppa in en pinne bland ekrarna i detta allt snabbare snurrande hjul nu. Vila. Det är jobbigt att tänka på att sjukskriva sig gentemot jobbet. Men konsekvensen av att bita ihop och köra på kan bli en ännu längre konvalescens. och i det ögonblick jag fick min lapp om sjukskrivning i handen av läkaren så grät jag avlättnad. Någon annan hade bestämt att jag fick hoppa av prestationsmonstret, att jag skulle vila och äta praliner! (han sa faktiskt så läkarem ät praliner det mår alla bra av). Om du får vila ut tror jag också att du i längden kan orka, tillsammans med din man, att vända på Bens sömnsproblem. Reda i dem, ringa alla barnläkare osv. Som det är nu tror jag att det för dig är svårt. Vi är många som har varit där du är. Men idag känns det för mig väldigt länge sedan. Det finns hopp, det blir bättre.
GillaGilla
Hej Maria,För det första och det allra viktigaste: Du är en fantastisk mamma och tillsammans med din man är ni ett perfekt föräldrapar. Ni har fasta rutiner, ni äter bra mat, ni blandar aktivitet och vila, ni lyssnar på barnen och ni tillfredställer alla deras behov. Era barn har fått de bästa förutsättningarna för att utvecklas och växa upp. Men ändå känns det rent hopplöst för er just nu.Jag hoppas du förstår, åtminstone rent rationellt, även om det inte känns inuti, att du duger mer än väl och att du knappast kan offra mer av dig själv. Det är dags att tänka bortom den somatiska och torftiga vården från BVC, sömnproblem och öronproblem. Det börjar kännas angeläget att gå till botten med det här. Att gå till botten med Ben och varför han inte klarar av att hantera vissa saker.Mitt bästa tips är att du sjukskriver dig några veckor. Du måste vila och det innebär att båda barnen ska vara på sina förskolor så mycket som möjligt. Under tiden tar du kontakt med Bens förskola och ber att få träffa en specialpedagog/psykolog. Där berättar du om de problem ni har hemma och ber personalen observera Ben lite extra. Be dem föra dagboksanteckningar över hans beteende, humör, reaktioner på omgivningen, matvanor och sömn. Ni kan göra likadant hemma och även inkluderar allt som har med den somatiska vården att göra.Efter ett tag, kanske några veckor, borde man kunna se ett mönster. Då har ni förhoppningsvis en väldigt bra resurs att vända er till – specialpedagogen/skolpsykologen i er kommun – som kan guida er vidare.
GillaGilla
Åh, du har fått så många bra tips, men jag kan inte låta bli att berätta vad som har räddat mig några gånger. Jag är en sån där som kan må precis hur skitdåligt som helst, men när jag väl sitter hos en läkare förminskar jag de problem som jag har och får inte den hjälp som jag hoppats på.Men så upptäckte jag att man kan logga in på \”mina vårdkontakter\” på 1177.se. Där kan man beskriva situationen ordentligt, och dessutom betona att man är en sån där person som underdriver i direktkontakt med läkaren, så att man vill bli lite pushad (wtf! stavningskontrollen säger \”pussad\”! nej tack!) när man ses. På så vis har jag fått igenom tre utredningar, som jag är helt säker på att de inte blivit av om jag varit tvungen att ringa på exakt rätt tid och dessutom beskriva problemet för jobbig sköterska, som jag vet tar emot samtalen på ett ställe där hela väntrummet kan tjuvlyssna.Min son har aldrig sovit i närheten så dåligt som Ben verkar göra, men vaknade dock i princip varje natt helt okontaktbar och skrek rätt ut. Detta mellan typ 1 och 4-5 års ålder. (Minns varken när det började eller slutade. Tack gode gud för förträngning!) Troligtvis var det öronen som krånglade. Kanske inte alltid, men ofta. Vi sökte för att han höjde ljudet på TV'n så himla mycket, och gick från ÖNH-mottagningen med en tid för att sätta in rör, ta bort körteln i näsan och halvera halsmandlarna. Fattade nog inte hur kast han sovit förrän efter operationen. Han hade varit torr på natten nästan två år då, men började kissa på sig, eftersom han för första gången kom i ordentlig djupsömn. Inga extrema snarkningar eller så, så be (tjata!) om en koll på körteln etc. Av en ÖNH-läkare! På BVC blev Helmer godkänd både vad gäller hörsel och allt annat.Förlåt för uppsats, men alltså, jag vill ju bara plocka upp dig och lägga dig i en mjuk säng i några år! Svårt att göra dock, och det här är väl mitt sätt att ändå försöka få dig till den mjuka sängen.
GillaGilla
Åh Maria, jag lider verkligen med er! Nu har du ju fått så mycket bra och smarta kommentarer ovan så jag kan bara säga: jag håller med och om möjligt hoppa över BVC / vårdcentralen och gå direkt på akuten / läkare som kan hjälpa NU. Framförallt akuten. Dom kan ge remiss på nästan allt på en gång, och skynda på processen. Som person som har varit \”i vården\” hela mitt liv (astma/allergi) så kan jag verkligen rekommendera shortcutten via akuten. Man behöver inte vara döende/megadålig för att åka till akuten.
GillaGilla
Hej! Snubblade in här första gången idag och har läst totalt ett (1) inlägg, nämligen detta, och har själv en ettåring som sover lite lurigt varför jag SKYNDAR mig att posta en kommentar och hoppas du har överseende med att om jag säger ngt som inte är relevant så är det i all välmening och lite hast. Iaf. Låter ASJOBBIGT och jag relaterar 100%. Var ett vrak tills jag själv slutade amma, dvs i 10,5 månader var jag så undersövd att jag knappt orkar tänka på det. Och hjärnan slutar funka efter ett tag, som du skriver, man hittar inga lösningar, allt är bara panik. Jag skulle vilja peppa dig att kräva snabb hjälp och åtminstone kontroll av ditt barn (kör akuten i värsta fall!) men också att du och din man – för visst har du en sådan?) – lägger upp ett avlastningsschema. Varannan natt SKA du sova ostört i minst fem timmar i sträck. Utöver detta, gå till doktorn, be om ångestdämpande (tex Oxascand eller Atarax) som lindrar oro och paniktankar i natten men som inte är sömntabletter så att du kommer ur din egen cirkel av att oroa dig och tänka negativt och gå upp i varv. Och KRÄV hjälp, alltså du måste börja sova åtminstone varannan natt. Önskar jag kunde göra något men är själv med min unge och vet inte ens om du bor i sthlm (?) så hmm. Men iaf. 1. kolla Ben hos doktorn. 2. gör varannan-natt-schema med din man. sov borta om du inte kan slappna av bredvid i början. 3. be om medicin mot oro/ångest, ett kort tag är det ingen fara4. sjukskriv dig tills du är lite ikapp med sömnen. Ja det var mina fem cent. Håller alla tummar och tår jag har för er. Relaterar verkligen. Det kommer bli bättre. KRAM.
GillaGilla
Maria! Ring Hälsoslussen (företagshälsovården, det finns info på intranätet) samt se till att du blir sjukskriven så att du kan få sova och få energi över till att ta itu med problemet. Kolla även om du kan få terapi eller kbt för hjälp mot ångesten.Långvarig sömnbrist är en av de grejer som kan göra att en kör rakt in i väggen och om det är något din familj INTE behöver nu så är det en mamma (eller pappa) med utmattningssyndrom! (Been there du vet)Alla tips ovan är jättebra, ta itu med dem så fort du fått sova igen (när barnen är på förskolan).Det här är ju ingen normal situation som du förväntas klara och sen jobba som vanligt vid sidan om.Snälla, ta hand om dig!
GillaGilla
Men gumman … Fan alltså. Säg till om det är NÅGOT jag kan göra. Hejar på er varje dag. Stor kram från Värmland
GillaGilla
Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag har tyvärr inga tips men GUD vad jag hoppas att du och Ben snart får sova. Du verkar vara en så fantastisk person, mamma och medarbetare (och bloggare såklart) – så hemskt att läsa om dina kval. This too shall pass hoppas jag, tack för att du skriver.
GillaGilla
Kära Maria, kan du inte sjukskriva dig? Du måste ju vara helt utmattad?! Det är klart att det inte löser allt, men det kanske kan göra att du får vila medan barnen är på föris? Du kan ju inte ha det så här! kram
GillaGilla
Jag har läst din blogg länge men jag vet inte om jag har kommenterat någon gång. Nu gör jag det, nu vill jag ge dig en stor kram <3/Aila
GillaGilla
Du har fått jättemånga bra kommentarer. Vill bara säga att jag lider med er och att du, i mina ögon, är fruktansvärt stark och beundransvärd men att du måste ta hand om dig. Som så många andra säger: sjukskriv dig nu!
GillaGilla