Man vänjer sig

Det största som hänt den här helgen är att Ben började uppskatta iPaden. Som vi längtat! Han satt säkert i tjugo minuter och spelade Radioapan och jag kunde fixa middag i lugn och ro medan Nils satte upp någon list.

Sedan blev det tråkigt när vi tog bort paddan för honom. Väldigt tråkigt. Men ändå. Nu kanske vi inte behöver punktmarkera alternativt bära runt varenda sekund.

Annars har vi byggt ett hus av kartong.

Det är det pyssligaste jag någonsin gjort.

Och så har vi åkt pulka …

… och gjort en snögubbe.

Och kollat på Frost för första gången. Vi höll den från Bossa så länge som möjligt, men nu hade de tittat på den på förskolan, så då var det väl ingen idé längre. Om en utomstående lyssnat på oss när vi tittade på den hade hen nog skakat på huvudet och muttrat, för det var mycket ”du vet väl att man kan bli kär i vem som helst och inte bara pojkar” samt ”du vet väl att det är overkligt att se ut så där, det är lika overkligt med så smala kroppar och stora ögon som att en snögubbe får liv”. Vad man håller på. Men det måste man ju.

Förresten så överlevde jag bilresan i torsdags. Till Huskvarna och tillbaka. Men vad läskigt det var! Fick köra i 50 svinlänge pga snökaosköer och det gick knappt att byta fil pga snövallar. Men det gick! Körde bara lite fel och en gång var det Google maps-röstens fel. Hon bara ”ni har nått er destination” när vi befann oss på en väg uppför ett berg mitt i ingenstans. Menmen.

En grej med roadtrips är att det ofta blir fina samtal. Jag kände inte mina två kollegor som var med så jätteväl innan, men nu känns det som att vi vet massor om varandra. Vi pratade om allt från vad vi tjänar till uppväxt till mens. Och om partners. De andra pratade om vad de gillar att göra med sina respektive och vad de gillar med dem. Det fick mig att tänka på att jag och Nils knappt gör något med varandra. Vi sover sällan i samma rum och alla dagar präglas av så himla mycket logistik att när barnen väl somnar på kvällen vill vi bara sitta vid varsin dator och zona ut.

Här kommer exempel på vår vardagslogistik.

På morgonen går jag upp supertidigt och gör mig i ordning och tar den cykeln som inte har cykelkärrafäste och cyklar till spårvagnshållplatsen och lämnar cykeln där. Nils tar den andra cykeln och sätter Bossa på stol på pakethållaren och Ben i cykelkärran och lämnar dem på förskolan. Där kopplar han av cykelkärran och lämnar den och cyklar till hållplatsen och lämnar cykeln på den sida av hållplatsen som gör att det går smidigast för mig när jag strax efter klockan 16 kommer från jobbet och går och tar den cykeln och åker och hämtar barnen.

Sedan är det min uppgift att svänga ihop middagen till dess att Nils kommer hem. Vi har planerat veckans måltider och antingen handlat i butik på söndagen eller gjort en mat.se-beställning så att allt finns hemma.

Efter maten försöker vi ”ta det värsta” i huset samtidigt som vi myser med barnen i en knapp timme. Sedan lägger Nils Ben och jag Bo (jag kan inte lägga Ben längre, han vägrar ligga ner när jag försöker) och sedan är det Nils uppgift att fixa köket så att det är fint till morgonen efter.

Jag har ansvar för matplanering, det mesta av matlagningen och till viss del matinköp samt all tvätt och badrumsstädning. Nils har förutom nämnda kökstjänstgöring ansvar för alla golv.

Vi har en gemensam googlekalender som säger till oss när det är dags för vilken slags städgrej.

Det är så himla mycket förebyggande arbete hela tiden. Det är liksom lite … som att jag vill skrika högt ibland.

Alltså, jag älskar ju detta. Vardag och livet som det är nu (om vi bara fick sova ordentligt då…), men jag älskar ju också att boka ett träningspass bara för att boka av det. Eller att sitta uppe och dricka ett glas vin extra fast jag inte borde. Eller bara göra något annat helt okynnes. Och det GÅR ju inte nu. Eller det går väl, men konsekvenserna blir så sjukt jobbiga att det inte är värt det.

Jaja. I går satt jag i alla fall uppe till halv ett och drack vin och kollade på Biggest Loser. Det var en härlig stund.

Och min kompis Elin sa en fin grej. Att jag inte ska klandra mig och Nils för att vi inte direkt har något samliv nu. (Menar inte samliv som i sexliv, även om det kokar rätt törrt där också, hehe, utan jag menar det där som kanske andra par har, att de umgås och håller på.) Elin påpekade att vi visst har en massa ihop. En jäkla massa till och med. För allt som vi gör, varje dag, är ju att driva Företaget Familjen™. Och det räknas.

Känns bra att tänka så.

Nu ska jag kolla på Fosterland (så bra, kolla vetja!) och spela dataspel. Och kanske ta et pyttelitet glas vin.