Jag vågar knappt andas, än mindre blogga, för jag vill inte jinxa. Men nu gör jag det ändå. Jag vill ju inte att Bradpittsarmpit, min bästa ångestventil, ska dö stiltjedöden.
Men okej, så här: de senaste två nätterna har Ben sovit bra. Han har sovit. Han har sovit i sin egen säng utan att behöva mer TLC än några klappar och napp-istoppningar här och där. Ingen spänd räka, inga timmar med oro och vankande.
Det är nästan som att vi börjar … nä, det är för tidigt att säga. Men tänk! Tänk om det kan bli standard att han bara vaknar tre-fyra gånger per natt och somnar om när man kommer in och visar sig och sedan sover till sex-sju på morgonen. Fan vilket härligt liv. Att slippa oron och undran och allt. Att inte hela tiden vara rädd för hur det kommer att gå och om man kommer att orka dagen efter och HUR MÅR HAN EGENTLIGEN?
Vi får se. En natt är ingen natt, men två? Det är ju i alla fall något.
Brad Pitt's armpit 
Åh, nu håller vi alla tummar vi har att det fortsätter så här!
GillaGilla
Håller tummarna!
GillaGilla
hurraa! himla bra tecken! även om det skulle komma en backlash vet ni ju nu att det GÅR.
GillaGilla
HURRA! Håller alla tummarna!
GillaGilla
Kom igen, Ben! Och som Johanna skrev ovan, nu vet ni att det går! Förhoppningsvis tröstande att tänka på när det stormar, för det gör det ju ibland. Lite festligt, när en har haft sovterrorbarn ba: tänk om han bara vaknar tre-fyra gånger per natt, härligt liv! Eller inte festligt, men du vet. Den som inte har upplevt det avgrundslika i att ALDRIG få sova kan nog inte förstå att tre-fyra uppvak känns som himmelriket.
GillaGilla
Yes! Hoppas, hoppas!
GillaGilla
Så himla glad för de nätter ni fått och måtte det hålla i sig!
GillaGilla
Åh! Kniper tummarna för ett trendbrott!
GillaGilla