Jag har läst Älskaren av Marguerite Duras. Det är (väl?) en klassiker och handlar om en 15-årig fransyska (Marguerite själv, eller i alla fall till stora delar baserad på hennes egna upplevelser) som inleder en relation med en äldre man som är jätterik. Allt utspelar sig i Kina på 40-talet och förutom att det liggs en massa med mannen så handlar det om att mamman till fransyskan är labil och/eller sjuk och har olika slags förhållanden till sina tre barn, varav den äldsta brorsan är en dummis.
Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Jag blev arg på den. Jag tyckte att den var tråkig och förvirrande och jag orkar inte med böcker som hoppar så här mycket i tiden och dessutom växlar berättarperspektiv. Ibland är det ”jag” och ”hon” som står för berättandet i samma stycke. Det gör att jag inte hänger med och det gör mig sur. Dessutom ser jag inte storheten i språket. Kanske skulle den här läsupplevelsen ha varit annorlunda om jag kunnat läsa den på franska och om jag varit i inre harmoni och haft mer tålamod. Men nu: mest sur.
Läs den här boken:JA NEJ NJA
(Men det är ju jag då.)
Oj vad nyfiken jag blir. Du är sur på boken men ändå rekommenderar du den. Det är ju skitspännande ju. Varför? Eller tar du det i Jennys bokklubb?
GillaGilla
Okej. I min bloggläsare ser det ut som att du rekommenderar boken, inser nu att det gör du ju inte alls. Helt plötsligt blir tillvaron mer förståelig igen 😉
GillaGilla
Jag råkade göra fel först…
GillaGilla
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
GillaGilla
Jaha. Vilken tur, då behöver jag inte fundera på bloggläsarens inställningar. Det hade ändå övergått mitt förstånd. Jag ska precis börja med boken, känner mig inte så peppad.
GillaGilla
Jag saknar dina blogg-inlägg!
GillaGilla