Jag ska visst ha pms enligt mensappen nu, men jag tror inte att det är därför jag har sådan jävla ångest nu. Inte odelat i alla fall. För jag mådde likadant förra onsdagen och jag undrar om vi inte begått ett misstag som låtit mig vara föräldraledig på deltid från och med årsskiftet.
Så här: när Nils skulle tillbaka till jobbet efter sin föräldratjänstgöring sa vi att han skulle jobba 80 procent och jag heltid, för han var mer less på sitt jobb än jag på mitt. Men så fick han en ny tjänst och för att komma in snabbt och fint i nya företaget så bestämde vi oss för att vända på det. Att jag skulle få vara ledig en dag i veckan (onsdagar) medan Nils fick tuffa på med 100 procents jobb. Något som gjorde mig så himla glad, för jag vill jättegärna jobba mindre. Jag tycker att alla överlag ska jobba mindre och att den gängse synen om åtta timmars arbetsdag är förlegad och ett sätt att få samhället att bara tuffa på och aldrig bli bättre, mer jämlikt, jämställt och allmänt rättvist.
Men i alla fall. Hittills i år har det varit flera sjuk-onsdagar och onsdagar med besök från den förlängda familjen. Så jag har inte smakat så mycket på de där dagarna ensam med barnen mitt i veckan. Förrän förra veckan och så i dag.
Och vad fan. Det skulle ju inte vara så här. Visst? Jag skulle ju hänga med barnen och kanske lära Bo att skriva och upptäcka saker jag inte visste om Ben och och och. I stället bara städar jag. Städar, plockar leksaker/smutsiga kalsonger/ölburkar/intorkade oboyglas/grusiga ytterplagg/tuschpennor utan lock/lego/duplo/klossar, hänger tvätt, lägger in tvätt, tar bort kladd, tar rätt på högar av olika saker som ligger på olika platser, torkar av ytor, plockar bort från ytor, dammsuger, tvättar golv, bäddar rent, bär ut sopor/kompost/återvinning.
Jag blir tokig. Det skulle inte vara så här.
Och varför är det så här? Varför känner jag ett behov av att städa huset så fort jag är i det? Är det för att jag har ett onormalt stort renhetsbehov?
Jag tror inte det. Min mamma muttrade en gång ”men nu när ni har köpt ett så fint hus så får ni väl ta hand om det, Maria” medan hon skrubbade på någon fläck på kaklet i köket.
Så nej, jag tror inte att jag har ett överdrivet renhetsbehov. Det måste inte skina och glänsa. Det kan vara lite fläckigt.
Men jag har alldeles utan tvekan ett större behov av zen i hemmet än vad Nils har. Grejer överallt och kladd och smutsiga badrum ger mig ångest. Så är det bara. Och att städa och göra fint fyller mig med tillfredsställelse. Men lika mycket som jag gillar att ha det någorlunda ordnat runt mig, lika mycket hatar jag att vara den som 1. måste ta rätt på alla andras – inklusive de andra vuxna personerna i huset – skit eller 2. vara den som sätter standarden och sedan ”lär upp” min man hur man gör för att upprätthålla den.
Denna jävla rävsax. Och så känslan av att hur bitterheten bara växer och växer och man snart är en fullfjädrad … snipis? Gud vad jag spänner käkarna jämt nu för tiden. Känslan av att man vill säga till sin man att ”du vet väl att även trapporna i ett hus måste dammsugas” eller ”det ingår ju liksom i köksstädningen att ta bort den gamla maten ur diskhon och tömma komposthinken också”, bara för att snabbt lägga till ”och plocka av från köksbordet och torka det och gärna bänkarna också”, men det bär emot för man VILL JU INTE VARA DEN och vid det här laget vet man vad man skulle mötas av, för man har varit ihop i hundra år och känner den andre bättre än sig själv (vet inte riktigt vem jag själv är längre) och man orkar inte med att mötas av 1. den defensiva eller 2. den tysta. Den tysta är nästan värst, för den lämnar så mycket utrymme för att tolka in olika eventuella åsikter och tankar och jag har en väldigt livlig fantasi.
Men hur ska man göra dååå? Vi har testat ansvarsområden (funkar dåligt, Nils har låtit bli att dammsuga övervåningen så länge nu att det var dammtussar stora som kattungar i sovrummen och jag sa till förra veckan, men det hände inget och jag säger inte till en gång till – jag gör det bara inte – så jag dammsög, med barnen runt benen, och skickade visst ändå ett surt meddelande sedan och jag har fortfarande ångest, så det verkar som att vi inte har någon vinnare här). Vi har också testat städschema (rasade snabbt som ett korthus) och nu vet jag bara inte.
Så här kanske? Jag får ut ungefär 5 000 mindre efter skatt i månaden nu när jag jobbar 80 procent av min heltid. Ska jag kanske gå tillbaka till att jobba 100 procent och lägga en del av de extra pengarna på att en städfirma kommer hit en gång i veckan eller varannan och en del av pengarna på någon slags välgörenhet för att väga upp det borgerliga i att ha städhjälp? Så kan barnen få stimulans på förskolan alla dagar i veckan i stället för att en dag i veckan sitta framför varsin skärm när jag försöker komma ikapp med de eftersatta sysslorna i huset.
Är det en bra idé?
Jag vet inte längre. Jag vet bara att det inte är hållbart det här, för jag vill inte dö i en ångest-förtäckt hjärtattack och vara bitter och jävlig över att jag aldrig umgicks med barnen eller gjorde något utvecklande för mig själv vid sidan av jobbet för att jag städade jämt.
Hjälp?
Brad Pitt's armpit 
Kan inte han bara börja göra sin del? Så himla enkelt.punkt
GillaGilla
Städhjälp säger jag bara. Det är lösningen för oss iaf. Så skönt att slippa bråken om städning (och i vår familj är det jag som är den stökiga, fast jag sköter all tvätt). Och den som lägger barnen, de sover i samma rum, slipper städa köket.
GillaGilla
Alltså. Jag vet fan inte. Men din alternativa lösning? Kan ni inte köra på den ändå? Har ni råd? Städhjälp på tisdagar, dagen innan du är hemma och ser skiten? Själv har jag gett upp och tänker att jag hellre har råstökigt och älskar min man än rent och hatar det vi har blivit. Okej, ljög lite, men jag jobbar på det.
GillaGilla
Städa inte! Alltså nästa onsdag, städa inte utan gör nåt annat. Nåt för dig och barnen. Roligt först och sen städa. Eller ligga på sängen och läsa bok. Städa bara om det råkar bli tid över. Prata någon annan gång om städningen. Och ja, städhjälp är skönt men lite ångestfyllt. Kan vara \”kul\” att prova med städhjälp innan man ger sig på parterapin.
GillaGilla
Okej, här kommer mina two cents:1. Varför är det så svårt för Nils att bara göra sin del? Han klarar ju att klä på sig och gå till jobbet och ta hand om sina barn, han borde ju förstå vad dammsuga på onsdagar är? (förlåt nils) Jag tycker att det är rätt så respektlöst att inte vilja ta sitt ansvar.2. Sluta skämmas för städhjälp. Ta hjälp om ni har råd. Nån annan människa på andra sidan får ju sin lön genom att ni anlitar hen. Och ja, jag förenklar, men ändå. Sluta skäms.
GillaGilla
Familjerådgiving? Jag tycker att det är så himla mycket lättare att ha konstruktiva samtal (om t.ex. sånt här) när det är en tredje person med som medlar och inte tar sida.
GillaGilla
Var inte hemma på er lediga onsdag! Direkt efter frullen så sticker ni iväg till valfritt heldagshäng (museum, Universeum, biblioteket, lekpark)! Så gör jag för att slippa hamna i \”städa-hela-lediga-dagen-fällan\”! OM inte det tänkta städachemat är följt så det är städat kvällen innan min lediga dag är, då kan vi (jag o barnet) vara hemma o götta oss. Annars försöker jag göra samma som Jenny säger, men fan vad svårt det är!
GillaGilla
Att bråka om det är hur jag hanterar det. Så kan man få hetrosexuellt familjeliv att rulla på i ett patriarkat om mannen inte är knäpp. (Hellre skilsmässa än ett äktenskap som är beroende av städhjälp för min del.) Medan en var barnledig jobbade den andra 80% och så var vi lediga fredagar tillsammans hemma, och då städade ofta tillsammans på den dagen. Städning och bråk om städning är ju en del av livet liksom.
GillaGilla
Städhjälp!!! Släpp det dåliga samvetet kring det. Men det känns ju å andra sidan tråkigt att behöva jobba då istället. Har ni råd att göra båda? Dvs städhjälp och jobba deltid? Att inte städa förstår jag är svårt, är likadan och orkar inte gå i \”skiten\”.
GillaGilla
Jag vidarebefordrar detta inlägg med kommentarer till min man.Det här är ju så urbota dumt. Den här frågan är en ickefråga. Du har fått bra svar av Frida: är inte hemmet i trevligt skick för dig/er att vara hemma i på onsdagen så åker ni direkt efter frukost! Spännande med oväntade utflykter!Och mellan det att din man och du kommer hem städar han. Capice!?Och Anonym sätter fingret på sanningen: är det städfirma som är räddningen i ett äktenskap? Knappeligen. Och om somlig/a (partner, barn) i familjen inte inser att ni är en helhet där delarna bidrar till varandras väl och ve, så skaffa Städspelet. Funkar för alla åldrar. För somliga uppfattas det fånigt, för andra nödvändigt för att somliga ska fatta, ta ansvar och hitta ett sätt att ändra sitt beteende. Varför, varför ska jag ta hand om andras skit i ett gemensamt utrymme? …väser hon som tröttnade på att trampa i klistrigt sockerlag utspillt på jobbets köksgolv och torkade upp efter den skyldige. Fan vad trött jag är på denna frågan och att hela tiden sätta emot frågan om det inte är så att jag är lite väl petig vad gäller städandet. http://www.assistapp.se/stadspel/
GillaGilla
Städhjälp. Saved my life! jag är i och för sig ensamstående, men oj, oj, oj, ingen bra på att göra min del, det är ett som är säkert.Här är mitt förslag:Boka städhjälp varannan onsdag ca 08-11 och varannan onsdag ca 08-10.Hämta ungarna efter lunch, kom hem till ett nystädat hem och njuuuut. så jobbar du 90% och lägger ca 2500 på städhjälp?
GillaGilla
Min psykolog säger att ångest gör att en vill ha ordning omkring sig. Om det är kaos på insidan gör en allt för att ha ordning på ytan. Kontrollera det en kan. Och/fast det är väl klart att en vill leva i ett (någorlunda) städat och trevligt hem?! Vore det inte en tillfällig lösning att ha städhjälp? Jag gissar att ni kanske skulle bråka/tycka olika om något annat då, för att det ligger mycket obearbetat och odiskuterat under ytan? Säger jag utan att veta något om det egentligen. Jag tycker verkligen inte att du ska skämmas för det du har skrivit. Du känner dig ju OCKSÅ kränkt och ledsen och inte respekterad. Ja, det är värdelöst att vara den som är den gnälliga, men det verkar ju som om det finns anledning. Och det är sjukt jobbigt att vara den som kämpar och försöker hitta lösningar och som gör allt för att hitta smidiga sätt att slippa bråken/tjatet/det tråkiga. Och så får en jobba i motvind… :(Kram
GillaGilla
Mitt förslag: åk på utflykt med barnen varje onsdag. Städa tillsammans varje torsdag eftermiddag/kväll. Köp hämtmat som kompensation. Så är det städat till helgen. Och skit i att det inte är jätterent, det gör inget. Man kan ta ett ryck varje vår. Jag gillar inte städhjälp, vill vara förebild för mina barn och är inte förtjust rent politiskt heller.
GillaGilla
Där vi bor är det evighetslång kö till familjerådgivningen. Jag gissar att våra trätor om städ och det faktum att vi stod handfallna och av chock domnade stående när 3-åringen under ett långt år plus moms, till det yttersta flitigt använde samtliga – i betraktarens öga och öra vedervärdiga – tekniker för att växa och utvecklas…det tänkte man att det löser sig med tiden och vår ansökan om samtalskontakt lades underst i helgen till förmån för bättre behövande. Visst gick det över, treåringens i efterhand betraktat kreativa och livliga utvecklingstid. Han blev ju 4,5 och hittade annat att göra i livet, utan protester, vrål, vrede. Städrutinerna har också förändrats. Jag klarar emellanåt av att hålla mig hemifrån när det är som värst. Men vintern har varit svår ekonomiskt då jag alltför ofta suttit i bilen 15 mil söderut för att vända hem igen. Lagom tid för maken att göra det mest uppenbara i städväg. Och när hemmet är trevlig skick bjuder jag in grannen på kaffe (herr el fru) och presenterar frågan kortfattat. Fatta hur mycket klokskap vi har i våra vänner! Använd vän som tredje part när det inte handlar om allvarligare saker är grus i hallen, smulor i soffan och hotfulla dammråttor under sängen. Billigare än parterapi!
GillaGilla
Känner så igen mig! Jag är verkligen inget renlighetsfreak, är rött slarvig av mig och måste inte ha det skinande rent hemma. Men det för inte förfalla helt, och att leva med nån som inte ser att det förfaller, som inte ser att det ligger kläder och leksaker överallt, det tar fan på krafterna. Jag vill inte, ska inte behöva, hålla på att tjata, om att bord behöver torkas av eller att leksaker ska plockas upp. Och N tar alltid så illa vid sig nör jag säger till. Och om jag inte säger till går jag runt och eldar upp mig. Det funkar bara inte hur jag ön gör.
GillaGilla
En sak som jag tänkt på tidigare när du skrev om dina onsdagar och resten av springande cyklande stressveckan är att varför lediga onsdagar? Varför inte jobba lite kortare dagar och hinna andas, sova lite mer, få en lugnare vardag? Varför tar kvinnor alltid ett utökat hem och barnansvar när de går ner i tid? Varför tar du inte en lugnare vardag istället? Jag har en kompis som också har lediga onsdagar men som typ hatar dem. Och stressar så magen blöder de andra fyra dagarna. I vår familj turas vi om att jobba 75 eller 80 eller 90 procent eller så gör båda det, och då får en lugnare vardag. När min man var hemma onsdagar var det guld för mig som jobbade och slapp hämta lämna osv. Men han häll ju på att gå under. Mitt tips är att du jobbar fem dagar men kanske inte hundra procent, lägg också den lösgjorda tiden på dig. Promenader på väg till Föris, strosa lite, andas lite, sov lite länge. Osv. En anan termin kanske ni skiftar. Den uppdelningen ni har just nu behöver inte spegla den ni kommer ha i all evig tid. Om det jämnar ut sig på fem år räcker det. När det gäller städning mm vet jag inte hur man gör. Min man sköter det mesta hemma hos oss just nu pga jag jobbar galet mkt. Så jag tycker det funkar bra hehe.
GillaGilla
Alltså, det är ju inte direkt någon tröst, men gud vad jag känner igen mig och gud vad skönt att läsa om att andra också har problem, för ibland känns det som att jag och min man är dom enda i hela världen som tjafsar så mycket om städning och herregud, vi är två vuxna som lever tillsammans för att vi vill, varför kan vi inte bara FÅ DET ATT FUNGERA? Jag tycker inte heller att jag är något renlighetsfreak, men blir galen på stök och röror, min akilleshäl är tillfälliga förvaringslösningar som är skapade av lathet och som blir permanenta av samma orsak. Förstår poängen med städhjälp, att det kan vara jätteskönt om båda jobbar mycket och man kanske hellre vill lägga den tiden på något annat, men samtidigt tycker jag inte att det hade löst själva grundproblemet, som i mitt fall består av att min man (och med utgångspunkt från den här texten: även Nils) inte tar lika mycket ansvar och ibland struntar (a k a \”råkar glömma\”) i vissa grejer som VI GEMENSAMT har kommit överens om ska ingå i veckostädningen. Och då tycker jag inte att lösningen på det problemet är att någon annan går in och gör det han skulle ha gjort, utan jag tycker att då får han faktiskt helt enkelt anstränga sig lite mer. Man kan liksom inte först komma överens om att det här och det här och det här ska göras och sedan \”glömma\” eller strunta i det gång på gång. Brukar köra med en att äktenskapet kan ses lite som avtalsrörelsen: Om kollektivavtal är slutet råder fredsplikt mellan parterna. Då är det inte tillåtet att strejka, utan är man missnöjd med de förhållanden som råder får man kalla till förhandling och komma till någon slags förlikning. MEN MAN KAN INTE BARA SKITA I SÅNT SOM MAN HAR KOMMIT ÖVERENS OM TIDIGARE (denna förnämliga liknelse har dock inte hjälpt ett skit i städtjafset kan jag väl säga).
GillaGilla
Men handlar det inte alltid om något annat? Jag skulle inte avfärda familjerådgivningen så snabbt. Både väldigt billig och fantastiskt bra. Där jag bor var väntetiden två dagar.
GillaGilla
En god vän brukar säga att städhjälpen är deras investering i relationen. Kan man inte bara se det som det under småbarnsåren. En investering i välmående. Så kan man städa själv när man har mer tid. En investering i relationen som en weekendresa på tu man hand, ett frisörbesök eller ett restaurangbesök? Eller när man tar hem en hantverkare för att göra något som man egentligen kan göra själv, men inte hinner.
GillaGilla
Vill bara säga att jag känner igen mig så mycket. Och det är så jävla tröttsamt. Dessa vänstermän som är feminister på papperet men ojämställda i praktiken. Jag bråkar men det hjälper inte, ger bara taskig stämning för barnen. Men tror också på rådgivning, även om det inte hjälpte oss annat än i stunden. Men heja er!
GillaGilla
Faktum kvarstår ju att tycka att det är ok med kaninstora dammråttor är inte helt ok med små barn. Det känns liksom inte som att du har orimliga krav.Och har ni ett avtal, som han väl ändå svarat \”ja\” på jamen då får en ju mötas i det? Eller svara inte ja isf. Nu är jag ultrastökig, men irriterar mig ändå på att det alltid är jag som är projektledaren och som plockar för att inte komplett kaos ska uppstå. Maken plockar först när jag påtalar det. Nu blir han ju iofs inte sur när jag pekar ut grejer, men jag är trött på roddandet och att det alltid hamnar på mig.Familjerådgivning/tredje part i samtal är första rådet. Sen kan jag tyck att städhjälp kan vara bra för att avlasta dig iaf, men tror på att peta lite mer i själva roten också, även om ni såklart har det extra jobbigt pga sömnissues osv.
GillaGilla
Jag har varit bitter, försökt med scheman och \”överenskommelser\” (som jag själv dikterat…)För tillfället har jag slutat bry mig nästan helt. Istället för att vara arg och sur på den jag älskar och lever med, är jag snarare sur på de som fostrat mig till ett behov av ordning och reda, städat och fint. Han noterar knappt att jag slutat plocka och torka, alltså finns det människor som inte har det behovet av ordning. Varför har då jag fått inpräntat sedan barnsben att det ska vara rent, fint och ordnat? (Typ \”nu när ni köpt hus så måste ni ta hand om det\”) Jag orkar inte det! Jag jobbar heltid och han 50%, han lagar all mat och jag tvättar. Tvätten får hänga framme, köket är oftast en krigszon som han får röja i när han ska komma åt spisen. Toan är inte jordens fräschaste, men vi brukar försöka bjuda hem folk (kompisar, svärföräldrar) någon gång i veckan och då panik-röjer vi och städar det värsta ihop. Han har fortfarande någon slags vilja om att hålla det hyfsat fräscht utåt.Den lilla tid jag har utanför 3-skiftsjobb vill jag ha ihop med min familj. Inte ihop med dammsugaren. Så det får vara dammigt tills han fattar själv att det behövs. Jag orkar inte bry mig längre.
GillaGilla
Jag tror att du är en potentiell lösning på traven, med städhjälp. Testa iallafall, märker du att det känns helt fel är det bara att säga tack och hej till städfirman. Men då vet du iallafall, då kommer du aldrig behöva fundera på om det kunde hjälpt. Om ni har möjlighet, så prova.
GillaGilla
Jag är team städhjälp. Kolla bara att de har rimliga arbetsförhållanden, kollektivavtal mm.
GillaGilla