Nämen nu har vi det gott. Fika, nöjda små, lugn stund. Och så bio för mig att se fram emot. Cirkeln. SOM jag längtat efter att få se den. Hoppas att Nils kan lägga båda barnen. Jaja, det får gå.
Livet ändå. Vad det svänger. Fast mest är det samma just nu. Jag tänker att 35 blir min myndighetsdag (precis som för K Svensson, ni som lyssnar på Crazy town). Det är då det kommer att börja bli. Det verkar ju gå i femårscykler för mig.
20-25: testa alla gränser som finns, plugga olika saker, fundera på vad jag ska bli och kanske lite söka efter med vem som det ska bli, få ihop en examen.
25-30: börja jobba, förlova sig, flytta mellan Sthlm och Gbg, bestämma sig för Gbg, gifta sig, bli gravid, skaffa bostadsrätt och sådant.
30-35: barn, sömnbrist.
35 och vidare: ?
Brad Pitt's armpit 
Älskar att du intensivbloggar. Även om det delvis är pga depp och ångest. Ja ja.I alla fall. Jag fyllde 35 i december och känner mig maffigt livskrisande. Kan känna en ångest över att jaha nu är allt som det är bara eller? För tio år sen var det ångest över att fixa allt typ jobb och flytt och barn (fick ju mitt första när jag var 25). Sen jobb och barn och slit och hej och hå. Men nån föreställning om att nu har jag ju allt det stora fixat och därmed försvinner min ångest och oro över sånt. Och nu känner jag att så är det inte alls, tvärtom. Nu kommer ångesten över att en ska få allt att funka och utvecklas och trivas också. Barn, jobb, snubbe – nu är det så att säga kirrat men hur ska en få det att vara bra och kul. Och en själv med för den delen. S K I T S V Å R T är det.
GillaGilla