Something’s gotta give

Min första läggning av Ben på cirka tre veckor gick väl sådär. Han skrek som torterade jag honom när jag försökte ge honom välling och sedan var det Skrikande spända räkan en stund. Sedan hålla, vyssja, bära och sjunga. Jävlar vad han kämpade emot. Och vad stark han börjar bli. Men till slut vann sömnen. Den gör ju oftast det. Tror att det tog 45 minuter, så värre har man ju varit med om.

Nu tittar jag på Familjen annorlunda och får perspektiv.

Men hörrni tack alla för de fina och konstruktiva kommentarerna under mitt psykosbloggande i går.

I dag är jag inte så ledsen eller full av ångest. Mest trött och matt. Jag vet inte hur vi ska komma runt våra problem, men vi kan i alla fall prata om det med varandra. Ibland.

Jag inser också, som någon sa, att mitt behov av ordning och reda har att göra med min ångest. Kaos på insidan kräver prydligt utanpå. Men jag tycker också att en annan (anonym) kommentar satte fingret på någonting:

(…) Istället för att vara arg och sur på den jag älskar och lever med, är jag snarare sur på de som fostrat mig till ett behov av ordning och reda, städat och fint. Han noterar knappt att jag slutat plocka och torka, alltså finns det människor som inte har det behovet av ordning. Varför har då jag fått inpräntat sedan barnsben att det ska vara rent, fint och ordnat? (Typ ”nu när ni köpt hus så måste ni ta hand om det”) Jag orkar inte det!  (…)

Jag känner likadant. Jag hatar att jag har så stort behov av att fixa, ordna, planera, tänka två steg framåt (aha, ska vi ha gäster, då måste vi tvätta lakan och vem fixar inhandlingen, men vänta – har Ben regnkläder som passar, herregud – vad ska vi göra i sommar och förresten fyller inte din mamma år snart, vad ska hon få av oss?) medan Nils är så himla ”det löööser sig”,

Vad är det för jävla nedärvt beteende som gör mig till den nervöst lagda ”allt kan gå åt helvete när som helst om vi inte garderar oss och planerar och ordnar”-personen?

Det jag säger nu är inte baserat på mer än en känsla samt alla samtal om saken som jag varit inblandad i och det är att den här oroliga, fixande, ”familjens projektledare”-rollen mycket oftare innehas av kvinnan i en heterorelation än av mannen. Det där att göra hemmet till ett hem och inte bara en plats där man förvarar slänger sina saker.

Det som däremot är statistiskt belagt är att kvinnor gör mycket mer hushållsarbete än män.

Fan vad jag hatar det och att jag i högsta grad är en del av det. Men det finns ju inget biologiskt som säger att det ska vara så här. Det är ju gamla nedärvda jävla beteenden. Vad man ser och märker när man växer upp blir som ett helt naturligt sätt att fortsätta vara på (strukturer, doh) och det har hittills alltid varit kvinnan som har förlorat SÅ ALLA MED BARN OCH EN PARTNER SOM ÄR ETT SNOPPDJUR – UNITE. Om jag så måste leva i en halvmetersdjupt träck så får inte detta fortgå. Ska jag ha en enda mening med livet så är det att inte passa vidare detta hemska till Ben och Bo.

Så. Nu ska jag pigga upp mig med att boka en Berlinresa. Det klår ett rent hem i ångest-relief det.