Jag tror att jag måste prata med någon

Vad trött jag blev att att hälla ut mig inför rehab-handledaren. Men vad bra det var.

Jag fick fylla i en grej som visar att jag har ångest, men inte är deprimerad. Så det är ju lovande?

Hon sa att det nog lät som att jag kunde behöva sjukskrivas. Om jag vill. Men det måste en läkare fatta beslut om, så jag får vända mig till vårdcentralen. Vilket jag har gjort, via en e-tjänst (orkade inte prata med fler i dag). Ska även få kolla det fysiska, så att det inte är någon brist i mig eller fel på min sköldkörtel.

Och så ska jag få träffa en kbt-psykolog. Det ser jag fram emot. Att få verktyg. Jag sa att jag ville främst ha verktyg för att inte trilla ner i den djupaste ångesten när jag känner att den är på väg. Samt få veta hur jag ska hantera den ständiga kampen i hemmet. Ni vet, att känna att det är ojämställt hemma, men inte kunna strunta i att ta hand om allt, utan göra mycket mer än den andra och sedan bli bitter över det. Att antingen hitta en lösning som känns jämställd eller att lära sig att bli av med den kritiska blicken. Lovar att berätta allt om jag får en lösning.

Jag mejlade min chef också, och berättade om vad som hänt och vad som kanske komma skall och han reagerade på ett sätt som gjorde mig glad.

Dessutom: invigde mitt nya gymkort i dag. Det bar emot att gå till gymmet (nya Friskis i Kvillebäcken), för jag kan visst inte hantera nya situationer så bra just nu. Hur går man in? Var finns omklädningsrummen? Hur funkar maskinerna?

Men det gick väldigt bra. Jag använde iofs bara löpbandet, men jag orkade en halvmil och ramlade inte och behövde inte prata med någon.

Nu ska jag kolla på Familjen Annorlunda. Eller sova.