Nyläst

Ni vet när man inte läser en bok utan drabbas av den? Så är det för mig med trilogin om Maj Berglund och hennes strävsamma liv med maken som hon bara ”blev” med eftersom hon blev gravid och livet som också liksom bara blev. Med 40- och 50-talets husmodersideal som får henne att tro att det är helt normalt att servera ”doppa” tre gånger om dagen och baka minst två-tre-fyra gånger i veckan och tvätta lampor och tak och mangla allt, till och med underkläder, och alltid ha ångest för nästa bjudning och hur den inkokta laxen serveras bäst och om klosetten är blank om det kommer oväntat besök och och och. Den konstanta ängsligheten för att leva upp till idealet om hur kvinnan och hemmet ska vara och hur liksom allt ska vara. Och så den pockande känslan av att det kanske inte riktigt är … bra ändå. Det kanske finns något mer? Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!

Jag älskar hur Kristina Sandberg använder berättarrösten som bara kommer in någon gång ibland och säger en sådan sak som ”Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!” när Maj råkar tänka en tanke som är lite för jobbig eller lite för på riktigt. Som vännen Vera som vill skaffa sig intressen utanför hemmet och kanske till och med utbilda sig till sjukgymnast. Kan man verkligen …? Nej, Maj, nu blankar du av diskbänken och förresten ska väl barnen ha doppa när de kommer från skolan!

Åh vad jag vill ta Maj med båda händerna runt hennes ängsliga spända kropp och berätta att det är ångest hon lider av.

Den där yrseln och hjärtklappningen och svårigheten att sitta still och knappt ens våga känna efter … det är ångest. Ångest över hur det blev, att ”det här är vad som blev”, att det kanske finns mer, men ”inte ska väl jag”, ångest över att maken när som helst kan börja dricka igen, få ett återfall, ångest över att han inte pratar med henne, att han inte berättar vad han läser i sina tidningar om kriget som närmar sig eller redan är här, ångest över att hon inte vet hur ekonomin ser ut eller hur firman går och inte vågar hon fråga eller lägga sig i, ångest över att vara inlåst i fängelset att vara kvinna och inte ens veta eller kunna tänka tanken att det kan vara på ett annat sätt.

Ångest över att barnen inte behöver henne lika mycket längre och tankarna som kommer när hela våningen är grundligt städad, rum för rum, och tvätten manglad och bortvikt och brödskåpet fullt av nybakat och blomvattnet utbytt. De där tankarna. Nej, Maj skärp sig, här kan du inte sitta!

Den där kritiska blicken. Att det alltid finns något att fixa, städa, det är bäst att gardera sig och få det bortgjort. Och känslan av att detta är vad som blev och varför är du inte glad då, du som fick så mycket. Den där kritiska blicken. Den där känslan av att inte leva fullt ut som man måste trycka-trycka-trycka ner.

Nej, alltid finns det något att städa.

Je suis Maj Berglund.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ