Kan mitt huvud hålla käften ibland, tack, jag måste ju jobba också

Det är något med det här året. 2015. Det är tio år sedan jag slutade plugga på universitetet och började jobba på riktigt. Tio år sedan jag fyllde 25 och drog till Stockholm och flyttade in hos min kusin på Åsögatan och sedan till en möglig rivningslägenhet på Lilla Essingen och vidare till svartkontraktet vid Zinkensdamm. Jag hör Måns Zelmerlöw på P3 och tänker på att det är tio år sedan han var med i Idol och jag, i egenskap av Idolreporter för Expressen, träffade honom varje torsdag på genrepet och hur jag tyckte att han var så rolig. Jag minns hur ängslig jag var på Expressen. Jag delade skrivbord med Quetzala Blanco och hon älskade Harry Potter och var så snäll och föreslog öl på Riche och vi fyllde år på samma dag, men jag förstod ju redan då att hon var i en helt annat liga än jag. Hon visste något som jag inte visste.

Alla visste något jag inte visste. Inklusive min dåvarande närmsta människa som försvann iväg och gör så himla spännande saker i dag. Gud Henrik, vad jag saknar dig ibland. Och vad ledsen jag är när jag tänker på dig just exakt nu. Jag har fortfarande ångest ibland, men jag är bättre på att hantera det nu, kan du orka med mig nu? Kan jag betyda något för dig igen? Betydde jag något för dig då? Nämen så kan jag ju inte tänka. Eller så vill jag inte tänka.

Jag vill veta vad som betyder något, vad som egentligen betyder något. Inte för andra, men för mig. Eller är det vad som betyder något för andra det som är viktigast för mig?

Prestationer ska ju inte räknas så högt, håller jag på att lära mig. Inte om man vill ha inre frid. Men är inte allt prestationer? Är inte saker man säger prestationer, på något vis? Att gå upp och göra pannkakor till mina barn, är det en prestation eller är det något jag … är?

Jag ångrar inte hur det blev. Verkligen inte. Men jag kan inte släppa hur det kunde ha blivit. Sliding doors. Gud, det tjänar ju ingenting till att tänka på. Älta. Men hur gör jag för att låta bli. Jag behöver inte lära mig att ”vara här och nu”. Men jag skulle hellre få vara åtminstone ”sedan” än i ”tänk om”.