Jag vet inte, men det kan bero på att jag de senaste dagarna parallell-läst Hatet och Under det rosa täcket samtidigt som jag kollat på Indiens dotter (en måste-se, faktiskt, alla måste se) och Korrespondenternas avsnitt om Indien. Vad det än är så kan jag kan inte blogga nu. Det är för futtigt. Jag är för futtig. Jag kan inte förmå mig att berätta att jag är hemma och vabbar eller hur stark upplevelse det var att ta rätt på en diarréblöja för första gången när världen ser ut som den gör och hatet är så stort. Jag började skriva ett inlägg i huvudet om helgen som gick och hur vi grillade och att mina tomatplantor redan vuxit sig jättestora med tjocka stammar, men vad fan. Det går liksom inte.
Ska jag skriva att vi fått en cykel stulen igen och hur tröttsamt det är när folk pajar för andra genom att sno? Och att fästet till barnstolen satt på den cykeln, vilket ställer till det ännu mer med logistiken i våra liv? En stulen cykel är en sådan pytteliten parentes när hela världen hatar kvinnor.
Detta hat. Jag skulle vilja ta itu med det, men jag vet inte var jag ska börja. Men att hålla på och vara som vanligt just nu känns helt omöjligt.
Brad Pitt's armpit 
Dock att det där futtiga är en lyx på sitt sätt, och stort. Och det behövs det med, för jag kan knappt ta in allt det förjävliga. Jag måste läsa fluff och bloggar och trivilatiteter också. Annars hade jag fastnat i ett klistrigt ångesthål om jag bara ägnat mig åt seriöst, och Indiens dotter (som fick mig att kräkas) och att 700 personer mister livet i Medelhavet och jag sitter här och har det tryggt. Allt jag gör är ju futtigt, men det hjälper ju inte heller nån om jag lägger av liksom.Och du är ju en av de bra, en av dem som får mig att ha lite hopp också.<3
GillaGilla
Ja fyfan. Önskar så att man fött barn till en värld utan hat och så är det så långt ifrån. Så långt ifrån.
GillaGilla
Men vad fan? Jag hade ju kommenterat. Plus en på Alex i alla fall.
GillaGilla