Det är svårt med barn och frihet, tycker jag. I går frågade ett barn som gick förbi när jag var utanför huset om jag hade barn och om hon fick leka med dem. Klockan var strax före läggdags, så jag sa att det inte passar så bra, men att det går bra en annan dag.
I dag stod hon beredd utanför huset när jag kom från förskolan med Ben och Bo och frågade om det gick bra att leka ”nu då”.
Jag sa att vi måste säga till hennes föräldrar och så fick hon visa var hon bor och där var hennes mamma i trädgården och hon sa att det gick bra. Jag förklarade var vi bodde och att de kunde ju leka någon timme eller så och så undrade jag om vi skulle följa henne hem sedan. Men då sa barnet att hon kan gå hem själv och det tyckte mamman lät som helt okej.
Så vi gick hem till oss och Bo och hon lekte i en timme och sedan skulle vi äta och eftersom vi inte hade gjort upp om mat så sa jag att hon kan få äta hos oss en annan dag, när vi bestämt det med hennes föräldrar, och så frågade Nils om hon inte ville ha sällskap hem ändå. Men det ville hon inte.
Så åt vi och efter tjugo minuter plingade det på dörren och där stod hennes mamma och frågade efter sitt barn.
PANIK (hos mig i alla fall) och Nils tog en cykel och gav sig av åt ena hållet och mamman åt det andra och jag började klä på Ben och Bo för att gå ut med vagnen och leta.
Men innan vi ens kommit ut kom mamman tillbaka och sa att barnet gått till ett annat hus och lekt, så allt var lugnt.
Hjälp, hur ska man göra? Man vill ju bjussa på frihet och så vidare. När ska man låta barnen vandra själva? Detta barn är fem och ett halvt.
Brad Pitt's armpit 
Jag tror det finns någon slags regel i vår kommun om att barn inte får gå eller cykla till skolan själv förrän de är åtta? Tio? Där någonstans. Det har med trafikvanan att göra tror jag. Jag vet inte vad jag själv tycker, men min dotter är fem och ett halvt. Hon bör nog vara sju i varje fall. Om hon ska gå hundra meter själv. Kanske äldre.Sen blir det ju ytterligare en sak att förhålla sig till när det är andras ungar. Om andra föräldrar har andra regler än jag har, ska jag då respektera reglerna även om jag tycker de är helt befängda? Och litar jag på föräldrarna när det gäller att de ska följa min dotter även om de tycker att det är strunt?
GillaGilla
I know, det är så svårt med andras barn. Jag gissar att Bo inte kommer att vara redo att knalla omkring ensam om ett år. Men andra barn kanske är det? Nu verkade hon iofs vara väldigt impulsstyrd, precis som Bo. Hm, knepigt. Om de leker igen ska jag dock följa henne hela vägen hem, vad hon eller mor hennes än säger.
GillaGilla
Vi bor i litet rashusområde utan trafik i området. Barnet är 5,5 och går själv till lekplatsen, tio m från huset, och till sina tre kompisar i området. Gatorna utanför området (återvändsgränder med lugn trafik) är förbjudet område. Barnet har aldrig misskött reglerna och är alltid hos någon av kompisarna när det är dags att gå hem (även om det, som i ert fall, inte alltid är hos den hen först gick till :)). Tror det är barnet har växt mycket av att få den friheten vi har möjlighet att ge honom här. Hade det varit trafik i området hade jag inte låtit hen gå själv.
GillaGilla
Tova – det låter ju super. Det är lite för mycket bilar där vi bor och vi känner inga familjer på gatan än, så än så länge känns Bo för pluttig. Men det är ju toppen när förutsättningarna är så bra som hos er.
GillaGilla
Nej, nej! Är det dags för sånt här redan? Är inte redo. Du får komma på hur jag ska göra – du! *pekar och springer iväg och trycker i ett hörn*
GillaGilla
Jag brukade hantera det som så att jag helt enkelt tog saken i egna händer. Jag frågade varken barnet eller barnets föräldrar vad som var okej för dem. Jag tog bara hänsyn till mig själv och vad jag ansåg vara rätt. Anledningen till det var kanske rädsla att saker och ting kan gå väldigt fel, oavsett hur tryggt och trafiksäkert området är. Sen tycker jag nog att mamman till femåringen inte kan kräva att ni ska delta i hennes ideér om uppfostran. Man lämpar liksom inte över det på andra om man inte känner varandra väldigt väl.
GillaGilla
När jag var fem cyklade jag 4 km till min mormor. Själv. Det hade jag inte låtit mitt barn göra, men gå till ett grannhus – ja, redan nu om vi bott i villakvarter. Gärna uppstyrt som att jag ringt det andra barnets förälder innan så nån har koll på om hon kommer fram. Jag tror man måste våga släppa dem, som du skriver i rubriken.
GillaGilla
…och ,även om det inte är särskilt snällt att säga det, men väldigt många föräldrar är lika tanklösa som en femåring. Ett tecken på det är väl att låta barnet gå runt och knacka dörr strax innan läggdags. Noll koll med andra ord.
GillaGilla
Att släppa sin egna barn är helt okej. Man känner själv när de är mogna och skulle man råka missa det så är det ganska säkert att barnen gör tydligt när de behöver mer frihet. Men att släppa någons annans barn är lite annorlunda.
GillaGilla
Petra – nä, DU får. Och så berätta du för mig sedan. okay?Anonym – nästa gång ska jag be om föräldrarnas telefonnummer så att jag åtminstone kan ringa och säga \”hon går nu!\”. Hanna – jag minns att jag var ute och svängde runt helt själv när jag bodde i Leksand och vi flyttade därifrån innan jag började lekis. Men det var liksom Leksand och mina föräldrar kände alla som bodde runt omkring oss. Det känns som att det är annorlunda i ett trafikerat villaområde i Göteborg där vi inte känner någon (nästan). Eller så är jag för ängslig… Bo har börjat prata om att hon vill göra saker själv, som att gå till affären eller åka till mormor och morfar. Det kommer att bli mycket att ta ställning till inom de närmsta åren.
GillaGilla
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
GillaGilla
Nä, du är inte mer ängslig än vad situationen kräver. Tycker det är sunt på något sätt när man lever i ett område där ingen känner varandra. Och som du själv säger, världen såg lite annorlunda ut för 25 år sedan.
GillaGilla
Jag har som princip att tänka \”fick jag göra detta, och var det rimligt?\” och sen utgår jag ifrån det. Ungefär. Vi ses nog som väldigt oansvariga av många, men jag är å min sida livrädd för att deras begränsningar av sina ungar ska drabba mina. Jag tycker samhällsklimatet i frågan är galet, som nån ovan här som nämnde att kommunen (?!) satt upp nån regel för hur tidigt barnen får gå själva till skolan?Har ju en tioåring, en sjuåring och en fyraåring. Tioåringen får vara hemma själv på loven, gå på stan själv, åka buss själv. Inte cykla i innerstan där det inte finns cykelvägar. Sjuåringen får vara hemma själv i några timmar, gå till affären själv och cykla till skolan själv. Fyraåringen är ett monster och får inte göra nåt själv förutom att fixa frukost och såna grejer, eftersom hon är en rymmare. I just det här fallet är det ju omöjligt att säga nåt eftersom jag inte vet hur det ser ut i området osv, men generellt sett är föräldrar (medvetna, engagerade föräldrar) alldeles för hönsiga och begränsar sina barn i onödan i mina ögon.Det ÄR jättesvårt och tufft att släppa taget. Skitläskigt. Men det blir liksom inte mindre läskigt för att man väntar för länge, man bara hämmar sina barn. Babysteps kan ju t.ex. vara att när du vill låta dina barn gå själva först ringa och förvarna så att föräldrarna vet att barn är på väg och kan ha utkik till exempel. 🙂
GillaGilla