Highs and lowz

Ja herregud. Vad har jag att säga. Vad är jag ens?

Jag tror att glesheten i mitt bloggande nu för tiden hänger ihop med att jag börjat med den här terapin som jag gillar. Jag pratar så mycket under den där timmen per vecka att jag blir som helt tom.

I dag ska jag dit igen. Förra veckan fastnade vi helt på punkten ”vänner” i min livskompass (ja nu använder jag det ordet helt okommenterat, eller vänta, nej, det kan jag visst inte). En punkt jag trodde att vi skulle avhandla på två sekunder, eftersom jag gillar hur min vänskapssituation ser ut. Jag har massa fina vänner och några som känns väldigt nära.  Så nöjd så.

Trodde jag. Tydligen har jag fortfarande massa tårar kvar kring min fd bästis och min terapeut fick plocka fram näsdukslådan för första gången när jag skulle säga något om honom och hur det blev.

Till i dag ska jag ha formulerat hur jag vill vara mot honom. Eller hur jag vill ha det med honom. Alltså inte som i ”jag vill inte känna så här”, utan antingen ”jag vill kunna prata med honom när vi ses på gemensamma vänners tillställningar” eller ”jag vill kontakta honom nu i och med det jobbiga jag veta att han går igenom” eller ”jag vill titta på en Men in black-stav och glömma allt som har med honom att göra” eller något sådant.

Men jag har inte formulerat någonting för jag KAN INTE. Och att inte göra hemläxan gör mig alldeles tjorvig, för jag gör alltid min läxa.

Men jag vet fan inte hur jag vill ha det med det här. Trodde att allt var bra och har till och med lyssnat på podcasts med honom utan att må dåligt. Men enligt min terapeut är det här något som jag alltid kommer att bära med mig och förmodligen tänka på den dagen jag dör.

Mina känslor kring honom:

Saknad
Ilska
Avundsjuka
Sorgsenhet

Inga bra känslor, någon av dem. Kanske ändå fint att saknad kom först?

…

Nämen om man skulle ta och jobba lite. Helst skulle jag vilja sitta och skriva på en text om hur föräldraskapet dödar all form av jämställdhet hos även de ivrigaste av feminister, men jag måste skriva om helt andra saker eftersom jag måste försörja mina barn. Och när jag skrivit färdigt och hämtat nämnda barn på förskolan måste jag laga mat till dem och ta hand om deras smutstvätt och hänga in deras rena kläder och packa för Bubbas helgresa och sedan måste jag lägga mig, för i natt är det jag som har jouren och då vet man aldrig hur lite sömn det blir.

Sådant är livet och jag måste ta emot det. Tacka för att jag ens har ett jobb och gulliga barn att stoppa mat i. Ibland känns de bara så … set in their way, dessa dagar.

Avslutar med en bild på världens bästa handkräm i världens sämsta förpackning:

L’Occitane creme mains peaux seches med 20% sheasmör. Så jävla bra kräm och värd trots dyr. Men förpackningen bara spricker. Tur att färgen på tuben är sådan att den nästan sömlöst går att laga med silvertejp.