Här ligger jag i en säng på hotell gothia towers med Bossa och massa snacks bredvid mig. Vi planerar att äta godis och kolla Barnkanalen och testa någon ny Toca boca-app och sedan sova lääänge. Jo, det är planen. Bossa sa det själv: ”mamma, i morgon kan vi väl ta sovmorgon?”
Jag visste väl förresten att ni skulle ruska rätt i mig med era kommentarer. Det är larvigt av mig att slänga Nils skjortor. Jag fattar det nu och jag har bett om ursäkt. Men samtidigt är det inget att larva bort, för det bottnar i en djup frustration som handlar om att jag upplever att han inte respekterar mig. För att referera till Enligt Ellen-Ellen (vet inte hur man länkar från mobilen), men det är inte som att jag kräver färska snittblommor. Min lägstanivå är inte orimligt hög. Tror jag. Jag bryr mig inte om det är skitigt på golven, men jag vill inte ha sådana där ingrodda gula kissfläckar på och under toalettsitsen. Det gör inget om det är snubbigt i kylskåpet, men jag vill att det ska gå att laga mat i köket. Det är skitsamma att garaget och delar av källaren är omöjliga att orientera sig i pga grejer överallt, men jag vill veta var barnens ytterkläder finns. Vi har inte tvättat fönstren sedan vi flyttade in för 1,5 år sedan och har inga planer på att göra det, men jag vill byta sängkläder åtminstone var tredje vecka. Det gör inget att det blåser omkring gamla ölflak i trädgården, men jag vill inte att askfaten ska svämma över. Typ så.
Denna nivå ligger så otroligt långt ifrån Nils nivå och det är ett problem, för det gör att jag blir bitter för att jag ”tvingas” göra mycket mer hemarbete och ledsen för att jag upplever Nils bristande insatser eller oförmåga att städa efter sig som att han skiter i vad som är viktigt för mig. Dessutom är det jag som planerar kring jävla allt, inklusive påminner Nils om när hans föräldrar fyller år. Gud som jag hatar den rollen, men tydligen kan jag inte sluta?
Jag hatar att det är så här och jag hatar den jag blir. Nils lever ihop med en person som är jättesur jätteofta och jag lever med en person som gör mig jättesur jätteofta. Det är en så himla dålig situation.
Brad Pitt's armpit 
Jag har tänkt lite på det här hela dagen nu faktiskt och jag håller nog fast vid att familjeterapi med en neutral \”medlare\” kanske vore rätt så konstruktivt? Personligen så tycker jag exakt som du och det ÄR inte en orimlig nivå, snarare en rätt tillåtande nivå av rent. Jag hade varit så jävla arg och ledsen och kränkt och känt mig så himla orespekterad. Jag tror (obs ej automatiskt sanning) att leva tillsammans och vilja leva tillsammans handlar ganska mycket om att liksom vilja att den andra ska må bra och sen väga \”uppoffringen\” mot den viljan. nu har ju vi inga barn och jag fattar att saker känns betydligt mer orättvisa med barn än utan, men det egentligen så är ju uppoffringen rätt så värd det nästan jämt. Att plocka undan sin egen disk eller tömma askfaten borde ju vara en non-brainer jämfört med att göra den man älskar glad. Och såklart att tänka likadant åt andra hållet också, så du gör grejer för Nils/er skull som jag ju inte vet vad dom är eftersom det är ditt perspektiv som kommer fram här. Åh, och försök gör nåt kul ihop bara ni så ni påminns om varför ni gillar den andra när hen är glad. Och till sost: klart det går att lösa om ni vill lösa det. Kram
GillaGilla
Fast problemet med det tankesättet är ju att det kan tillämpas av båda. Typ \”Om man älskar någon plo kär man i Dan efter sig för att göra hen glad\” likaväl som \”Om man älskar någon tillåter man att disken står till imorgon för att göra hen glad\”. Vidhåller att det i te finns någon given och enkel lösning (tyvärr).
GillaGilla
Kommentaren nedan skulle alltså vara ett svar till Linn…
GillaGilla
Alltså din lägstanivå är verkligen inte orimligt hög. Verkligen verkligen inte. Och jag förstår att du inte känner dig respekterad, så skulle jag också känna. Tycker att Nils får skärpa sig och jag har verkligen svårt att förstå varför han inte går dig till mötes när detta sänker dig så. Jag hejar på dig. ❤️
GillaGilla
Hear hear.
GillaGilla
Min psykolog tipsade om den här boken: http://www.bokus.com/bok/9789172321359/familjens-projektledare-sager-upp-sig/ när jag beskrev hur trött jag var på att det var jag som fick ta ansvar för precis allt. Nu har jag inte läst den, men hon (psykologen alltså) pratade väldigt gott om den. Vi har inte riktigt städproblemet hemma, men typ allt annat gällande födelsedagar, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, klädinköp osv. Jag har börjat delegera ut uppgifter till min man, typ \”ring och boka 2,5-årskontroll\”. Det gör fortfarande mig till projektledare men jag slipper åtminstone både planera och genomföra allt. Är sjukt irriterad på att jag har den här rollen faktiskt. Åh, nu blev jag sur. Lider med dig, förstår att det är ännu värre när det dessutom är skitigt. Jag kanske borde läsa den där boken ändå 😉
GillaGilla
Jag tyckte den boken var sjukt deppig och ganska nedlåtande mot författarens partner. Den gav inga direkta tips eller lösningarna på problemet. Det var mer lev med det för du kan inte ändra någon annan ån dig själv, sänk din standard och acceptera att det är så här livet är. Inte så upplyftande när en får frispel över oboyglas och stök.
GillaGilla
Hur gick det förresten med dina funderingar över RUT? Värt att prova tycker jag.
GillaGilla
Men hallå, är det jag som har skrivit det här eller?Vad fan, ska vi lämna våra män och starta ett kvinnokollektiv?
GillaGilla
En till som kunde skrivit detta. Kollektiv 2015!
GillaGilla
Finns det plats för fler i det hör kollektivet?! Och får en ta barnen med sig? /E
GillaGilla
Jag vill också vara med i kvinnokollektivet. Känner mig så himla motarbetad här hemma och har ingen lösning. Alla dessa jävla klädhögar, och då har han så himla många fler ställen att lägga kläder på som går att använda en gång till. Och det här att han ställer sin disk i diskhon i stället för att ställa in den i diskmaskinen direkt. Jag är ju dessutom föräldraledig så det slutar alltid med att jag tröttnar och röjer.
GillaGilla
jag har nog sagt det förut, men jag är väl lite tjatig så jag säger det igen: parterapi. för oss funkade det väldigt bra att ha en neutral person som medlade mellan oss, och nu kommunicerar vi mycket bättre och har mer förståelse för varandra.
GillaGilla
Tja, du vet ju att jag är med dig. ;)Har börjat bete mig som en lärare som typ ba \”Nu har du ansvar för att se till att det blir ett kalas för Noa, upprepa så att jag vet att du har hört och är medveten om detta\”. Och det är ju SÅ SJUKT MEN MÄN ÄR JU DUMMA I HUVUDET SÅ VAD FAN SKA MAN GÖRA DÅ?Synd att man har barn ändå. Hade varit så lätt att dra annars.
GillaGilla
Hejhej, Det här är svårt, vill noga framhålla att jag står på din sida och dina känslor är fullständigt adekvata och relevanta. MEN, och nu kommer jag vara lite tuff, det är helt OK att sluta läsa nu om det inte är en bra dag för sånt, MEN det betyder inte att Nils reaktioner och känslor inte är precis lika adekvata och relevanta. OK. Återigen: Tough love-varning. Om jag (som kan relatera till Nils relation till städning) skulle tänka mig Nils röst i huvudet skulle den låta ungefär såhär: \”JAG HAR INTE SOVIT PÅ TVÅ ÅR OCH VARANNAN NATT (MINST) ÄR TORTYR OCH JAG HAR BLIVIT ARBETSLÖS OCH FÅTT ETT NYTT JOBB OCH JAG ORKAR PÅ RIKTIGT INTE TÄNKA PÅ STÄDNING. Det är inte viktigt för att jag ska må bra. Jag vet att det är viktigt för dig, men jag kan inte förstå det känslomässigt, och just nu finns det liksom inte energi över för att göra nåt jag tycker känns helt irrelevant med energi jag inte har.\”Typ så. Goda råd är helt värdelösa. Här kommer ett i alla fall:När man inte får sova lever man i undantagstillstånd. Acceptera det. Att det är fint hemma är viktigt för dig för att du ska må bra. = Ta in städhjälp ett par timmar i veckan nu för sjutton gubbar. Får ni inte ihop det ekonomiskt? Jobba över varsin timme i veckan och njut av att ni slipper ägna den timmen åt att bråka om städning. Barnen får gulla med personalen en timma extra på dagis. Lägg fajten åt sidan, bygg bort den, ta upp den igen när kottarna sover 12 timmar i sträck i egna sängar och ni får sparka upp dem vid lunch på helgerna. Stora kramar//Hanna
GillaGilla
Hej alla, jag vill tacka för alla kommentarer och för igenkänningen. Fan vad vanligt det är att det är så här i relationer ändå. Att det ska vara så svårt. Jag lyssnar och tar till mig av alla tips och tänker för varje tips jag får att \”ÅH, det där ska jag tänka/ändra på!\”. Jag blir alltså aldrig irriterad över råd jag får här, inga råd är värdelösa och jag gillar tough love (hej Hanna). Nu lutar det åt att testa städschema igen. Samt genomföra två övningar jag fått från min terapeut. De handlar förvisso inte alls om städning, men om hur vi ska komma ihåg att tycka om varandra igen. Tänk om man kunde komma på en lösning och ta patent. Rik man skulle bli.
GillaGilla
Ska skriva ett helt eget inlägg om detta (eftersom jag ju redan startat frågan i bloggen och dessutom läst den där projektledarboken och tyckte att den hjälpte oss lite) men så här va: Din lägstanivå är inte orimlig, men jag håller helt med Hanna här ovan, det är ju förmodligen något åt det hållet som gör att N tänker som han gör. Däremot så tycker jag att det måste ju vara ÄNNU jobbigare att du går runt och är en sur och tråkig fru, än att ta de där glasen/skjortorna från första början?Sedan vill jag också säga att \”försök att inte bry dig\” är ett råd som jag hade vägrat att lyssna på, minns hur folk sa det inför att vi skulle få Sigge, att vi bara skulle mysa och lära känna bebisen och strunta i dammråttorna, men det var det mest värdelösa råd jag fått, jag får PANIK av stök och smuts och är det rörigt hemma så blir det vansinnigt rörigt i mitt huvud och jag kan inte tänka klart vilket gör mig superirriterad på allt och alla. Och så fort jag städat går det över. Jag tror på antingen städhjälp även om jag misstänker att man ju ska ha plockat undan disk och sånt själv då, för dom städar väl bara, eller? Eller ett städschema. Och att du – när ni båda har en hyfsat bra dag – verkligen förklarar för honom hur mycket av ditt gnäll och din surhet som beror på just bristen på ordning och känslan av att inte bli respekterad. För om man valt att leva ett liv ihop med någon som är lite mer känslig än medelmänniskan när det kommer till stök, då får man faktiskt stå sitt kast och lägga lite mer effort än vad man själv tycker behövs för att hålla sin partner vid gott humör. Det är ju som sagt inga vansinniga uppoffringar du begär, att plocka undan smutstvätt och disk efter sig är ju typ punkt ett på flytta hemifrån-listan?
GillaGilla