Nu har Ben Bubba Hellbjörn varit borta från oss rekordlänge, sedan i fredags, och jag saknar honom. Men samtidigt är hans vanligaste humör nu som på bilden (har tidigare publicerat den på Instagram, förlåt, men jag tycker att den är så himla talande), så det är också ganska skönt att få en paus.
Den_arga_räkan™ har kommit fram även i Värmland, men enligt mamma/mormor får han då ”ligga på golvet en liten stund och sedan går det över”.
I går när jag hämtade Bo på förskolan kändes det som att jag saknade något eller att jag glömt något. Jag tror inte bara att det var att Ben inte var där, utan också avsaknaden av den där stressen som uppstår när ett barn springer åt ena hållet för att ”leka färdigt” samtidigt som den andra gör arga_räkan_™ och vägrar klä på sig och skriker så högt att pedagoger från andra avdelningar kommer och undrar om de kan hjälpa till. Det var så himla lugnt och enkelt att bara hämta Bo.
Och så hemma sedan, när Bo och jag ätit (Nils hade ärenden efter jobbet), kunde jag sätta mig och läsa söndagens DN från pärm till pärm fast det inte ens var kväll. Alltså att kunna göra något sådant, för sig själv, trots att den fortfarande var vakentid för barnen gav mig samma känsla som jag förr i tiden, pre-barn, kunde få av att sitta på en uteservering med en brunchtallrik framför mig under en weekendresa till en härlig storstad. Den friheten!!!
Det här kanske låter som att jag försöker vara lustig, men jag tycker att det är en sådan himla bra sak med att få barn, det här med att ”beggers can’t be choosers”. Att man uppskattar saker man tog för givet förut. För mig är det bra i alla fall.
Tänk bara hur det känns i mig när jag tänker på att jag och Nils och Katten och Knäet ska till Berlin om två veckor. Mmmm.
En annan bra sak med att Ben är på semester är att Bo kommer in till mig och Nils på nätterna och vill sova med oss. Det har hon aldrig velat förut. Hon säger att hon blir så ensam utan Ben. Det är jättemysigt när hon kommer in. Och så himla lyxigt att bli väckt av ett barn som somnar om på en gång.
Bonusinfo om Bo: i går kväll när jag sa ”jag älskar dig” efter att vi släckt lampan svarade hon, helt allvarligt, ”jag älskar bajs”. Och så var hon tyst i två sekunder innan hon började störtfnissa. Åh, min lille Bossa.
Brad Pitt's armpit 
Det där är en liten målbild för mig. Om typ fem år (eftersom vi planerar fler barn) när de leker tillsammans själv, eller när vi kan gå på restaurang HELA FAMILJEN utan att få psykbryt.
GillaGilla
Hah, detta inlägg gjorde att jag både skrattade och grät (okej, extreeemt känslig nu pga krisiga barn) och jag relaterar så mkt. Hämtstressen, tröttheten, lyxen i att få göra självklara saker (och uppskatta att inte kunna ta detta förgivet) och känslan av fantastiskhet hos sina barn. Vet inte om det var meningen men jag kände mig både uppgiven och hoppfull av detta. Som livet är mest kanske.
GillaGilla