Kära Bennifer

Wow, i dag har det gått exakt två år sedan jag lämnade Bo hos dagmamman, gick hem och grejade och märkte att de där sammandragningarna jag känt så skarpt ett tag ”mer och mer började likna värkar, men det kan det väl inte vara redan?”, hämtade Bo, gick på husvisning med Nils och Bo, tog några värkar mot de vackra väggarna i huset vi inte köpte, tog oss hem, tog emot Nils föräldrar som – som tur var, visade det sig snart – var på besök i Göteborg, beställde pizza, åt pizza, nattade Bo, sa hej då till Nils föräldrar, insåg att det nog kanske är värkar ändå, ringde tillbaka Nils föräldrar, fick skjuts av Nils pappa till Östra sjukhuset, skrämde slag på Nils föräldrars hund i bilen eftersom det nu var riktigt jävla nära (återigen: visade det sig sedan), kom fram till sjukhuset, fick åka rullstol in i ett rum, hann ej klä av mig mer än byxa och trosa och så skvalp och splash så kom Bubba.

Så liten. Alla våra bebiskläder började på storlek 56 och det var som ett hav.

Endast 730 dygn av magisk sömnlöshet senare kan jag Facetajma med honom. Vilket är tur, eftersom han fortfarande är i Värmland. (Han fattar väl ändå inte att han fyller år, tänker vi, så vi firar honom i morgon.)

Grattis på födelsedagen min älskade son. Du har de godaste kinder jag vet, du dansar på det roligaste knixigaste sätt jag sett, din röst låter så gullig att jag svimmar – särskilt när du säger mammaaa så att det låter som en fråga – och jag älskar dig så mycket att det ibland spiller över i panikångest.