Läget

Med bara pyttelite mer svärta i mig hade jag kunnat gå in i något slags deppkladd. På senaste tiden har det sovits för dåligt (det är ju sedan gammalt), jag och Nils är inte snälla mot varandra och tiden räcker inte till för att vi ska hinna göra något annat än att ta rätt på smutsiga kläder och prata om vem som ska göra vad och vad vi ska ta upp ur frysen så att det hinner tina till morgondagens efter förskolan-middag. Vi gör ingenting för att bli glada. Inte tillsammans i alla fall. Jobbet är väl okej, men på grund av det allmänna tillståndet har jag svagt försvar mot de där ”vad fan är det jag håller på med egentligen”-tankarna som man måste kunna vifta bort för att ta sig igenom arbetsdagen.

I alla fall. Jag ser en ljusning. För två kvällar på raken har vi lagt båda barnen samtidigt. En förälder i mitten på en madrass i lekrummet och så Ben med välling på ena sidan och Bo med bok på andra sidan. När vällingen är slut eller när Ben lyckas slita boken ur handen på den som läser går vi in till sovrummet och lägger oss. Och det har liksom funkat. Jag tror att Ben somnar bättre när han ser att syrran lägger sig samtidigt. Nu väntar vi bara på den dag då han också kan uppskatta en god bok. Det blir lite korta sagor för Bo när vi gör så här eftersom han inte har tålamod till särskilt mycket läsning.

Så skönt om vi kan styra upp en läggning som tar under halvtimmen. Om man bara får lugna kvällar så gör det inte så mycket med vakenpassen på nätterna. Eller jo, det gör alltid ont. Var vaken mellan 4 och 5 i natt. Det sved. Men det är ju bättre än både kaos-läggningar och dåliga nätter.

Dessutom ska vi till Berlin om exakt en vecka och där kommer vi inte att prata om smutsvätt eller vad som finns i frysen en enda gång.