Jag är inte byggd för dessa tider. Den hjärtklappningsångest jag fick för ett tag sedan, vänta nu – den åttonde juni enligt bloggen, HJÄLP – har inte släppt och jag vet inte vad jag ska göra. KBT-tänka bort den funkar inte och avslappningsövningarna jag fick av terapeuten funkar inte heller. På kvällen när jag ska sova förvandlas hjärtklappningen till svåra sjukdomar och jag kan inte somna. Vilket är extra dumt nu, för Nils har varit sjuk sedan i måndags, så jag är ensamförälder igen den här veckan och behöver sömn.
Känns som groundhog day. Känns som svårt att motivera mig. Lämna, jobba, hämta, handla, laga mat, trösta, natta, natta, natta, natta, diska, städa, sova (sova?).
Min morgon:
6:00 – klockan ringer, upp och duscha och sminka mig innan barnen vaknar.
6:30 – Ben vaknar och ropar efter pappa. Skyndar att plocka upp honom innan han väcker Bo. Byter blöja och sätter honom med iPad och en tallrik skivad banan. Gör juice till mig själv (har börjat josa allt jag ser igen, tänker att det är bra att ge cellerna något friskt direkt på morgonen eftersom resten av livet bryter ner mig) och smygäter frukost vid diskbänken, så att inte Ben ska se och bli kränkt (han får frulle på förskolan). Slänger ihop en konstig matlåda av gammal sallad, ost och kikärtor.
7:10 – lägger undan iPaden och möts av det väntade illvrålet. (Detta vrål håller i dag i sig i en dryg halvtimme, ska det visa sig.) Bär tvåårskroppen, spänd som en fjäder, upp till övervåningen och väcker Bo. Borstar tänderna på Ben som blir ännu argare. Försöker få på honom byxor vilket visar sig vara droppen. Ilskan går över i ett affektanfall och jag kan inte hålla honom längre.
7:20 – lägger ifrån mig Ben på madrasshögen i lekrummet så att han inte ska skada sig under anfallet. Vänder uppmärksamheten åt Bo, som klätt på sig själv medan jag härjat med Ben. Bo ser inte klok ut. Det får gå.
7:25 – funderar på hur jag ska få Ben att gå med på att sitta i cykelvagnen. Formen på hans kropp när han är Arga_räkan® är liksom motsatsen till sittposition. Mer som en liggande brygga.
7:26 – Nils kommer upp och undrar vad som står på. Han lyfter upp Ben. Han säger att han aldrig sett Ben så förut. Aha! Han ÄR alltså annorlunda med sin far. Blir märkligt stärkt av att få bevis för att mina morgnar med barnen är värre. Åh, du tröstande martyrskap, vad vore jag utan dig.
7:45 – tack vare Nils som bär runt på Ben medan jag klär på mig och tar ut cykel + cykelvagn från garaget kommer vi iväg.
8:15 – har lämnat barnen och är på väg mot jobbet. Min terapeut ringer. (Jag missade tiden med henne pga lämningen och försökte meddela henne detta i går kväll. Hade dock inga kontaktuppgifter direkt till henne, så jag lämnade meddelande i växeln samt mejlade den kontakt jag först blev tilldelad av företagshälsan. I alla fall.) Hon låter så FRUKTANSVÄRT besviken på mig. (Här skulle väl hon säga att det är jag som uppfattar henne som besviken, jag kan ju inte veta vad hon känner.) Och jag får jättemycket ångestpåslag. Hon undrar om jag behöver SMS-påminnelse till nästa gång och jag poängterar flera gånger att det inte handlar om att jag är slarvig med tider, utan att det helt enkelt körde ihop sig och att jag försökte meddela. Får nya tider i augusti.
Ja, nu är jag på jobbet och jag kommer att få en räkning på 500 kronor för missad terapitid och jag undrar vad jag gjorde med all tid och alla pengar jag hade innan jag och Nils fick barn.
Det är väl världens vanligaste sak att säga ”oj, vad GJORDE jag med all tid egentligen?”, men på riktigt, hur är det möjligt att jag inte har skrivit en generationsromantrilogi och har 200 000 på ett sparkonto? Innan Bo kom tjänade jag ungefär som nu (löneutvecklingen har inte direkt varit som en raket sedan jag blev mor, om en säger) (please fight the patriarchy) och jag och Nils hade kanske fasta utgifter på 5 000 kronor i månaden – TILLSAMMANS – och tid att sitta en hel helg och kolla på alla säsonger av Six Feet Under – fast vi redan sett samtliga avsnitt.
Förra månaden hade vi räkningar (inklusive ränta på bolån, då) på 35 000 kronor. Och vi måste planera in tio minuters ”prattid” när min terapeut ger oss en övning och inte ens fast vi bestämt att vi ska ha de här tio minuterna en viss kväll är det säkert att vi lyckas få till det. Pga all jävla skit som är för jobbig att skjuta på eller alla barn som vaknar.
Fan. Sorry alla gravida som läser här. Jag är extra låg just nu. Allt är inte dåligt med att föröka sig.
Eller?
Brad Pitt's armpit 
Åh Gud ja! Det där med tid och pengar alltså. Minns att jag shoppade kläder och reste? Det var tider det…
GillaGilla
Du kämpar så! Känner vissa stunder igen mig men tycker det du beskriver låter orimligt. Önskar dig harmoni och mindre morgonstress. Stor kram!
GillaGilla
Hur känner du generellt inför tanken på att bryta mönster och ge oros- och ångesthjärnan en paus eller puff i rätt riktning med SSRI?
GillaGilla
Oj den publicerade innan jag var klar, men: det jag tänkte är att jag har hört om många som liksom testat att ta SSRI ett kortare tag för att bryta sin egen del (hjärnan som liksom fastnar i hopplöshet) i en pissig och lite låst situation. Jag gillar egentligen inte tanken på att medicinera mot himla LIVET men kanske, kanske om det kunde underlätta mot ångesten i alla fall? Du kanske redan provat eller sÅ kanske du tycker detta var helt idiotiskt, sorry i sÅ fall! Menar: väl.
GillaGilla
❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
GillaGilla
Hej Maria!Ring BVC och be om att få remiss till BHV- psykolog. Ni behöver ju få hjälp att hantera Ben när han får dessa affektutbrott, och så småningom hitta strategier för att inte hamna där alls. Kan varmt rekommendera en sådan kontakt! Stor kram från en som jobbar där, men i en annan del av landet.
GillaGilla
Det är så skönt att få älta av sig här och få höra era röster. Schmarro – jag är verkligen inte emot medicinering och har testat flera olika sorter. Men det känns inte som att det funkar så bra. Eller jo, Citalopram som jag testade senast hjälpte ett tag, men sedan kom allting tillbaka liksom värre. Stesolid som väl ska vara rätt starka saker märker jag absolut ingen skillnad av alls. Kan man vara \”immun\” mot antidepp ?
GillaGilla
Du är grym! Det hela är omänskligt och det är fantastiskt av dig att du fixar det så bra som du gör. Jag har inga vettiga tips annat än att set blir bättre och då kommer du skrapa ihop dig själv och du kommer upptäcka att barnen ger dig mer och tar mindre.
GillaGilla
Förlåt för ett präktigt råd men vad händer om du inte tar fram ipaden? Förstår att det kan vara svårt att slita sig. Alternativt klär på honom och borstar tänderna innan ipaden åker fram?
GillaGilla
Anonym – det var inte dumt tänkt. Jag ska testa det.
GillaGilla
Låt honom ha iPaden hela tiden. Ta den inte ifrån honom. Så gjorde vi. Så jävla skönt att slippa bråket. Låt Ben appa medans du matar, tar på kläder och borstar tänder. Skit i att vara duktig. Fokusera på det som funkar. Du är bäst. Kram!
GillaGilla
Hehe, roligt att båda råden inte ipad alls och ipad hela tiden kom. Jag är helt klart team ipad hela tin om det hjälper en att inte tappa det. När min äldsta var exakt lika gammal som Ben är nu så tittade han på ipaden (netflix) i ca 2,5 h varje kväll för det gick absolut inte att söva honom på annat sätt. Det eller 2,5 h skrik istället. Fast vi tyckte det var dåligt och inget vi ville vänja honom vid. Men vi visste inte vad vi skulle göra. Detta beteende gick över på några veckor och sen dess har han inte behövt ipaden i sängen. Så alltså, i vissa perioder kanske det blir mkt skärmtid. Men vadårå, vad spelar det för roll? Är det ens skadligt? Och bara för att man gör något en tid behöver det ju inte betyda att den dåliga vanan är inpräntad för evigt.
GillaGilla
Johanna och Anonym – så förvirrad nu! Närå, men vi får testa oss fram. Jag är helt klart för team \”vad som än funkar!\”. Kanske är det bäst att köra helt utan padda ett tag. Eller så får han ha med den i sängen…
GillaGilla
Nu vet när en läser på en blogg om sånt som ba pangar en i magen och en ba \”men herre min JE vilka jvla KÄMPAR och fn va fint ändå att BLOGGA om et\”? Så känner jag nu.
GillaGilla
Buuu! Vad jåbiga grejer. KRAMAR /Katten
GillaGilla
Har en kompis utan barn som sa att all den där tiden och energin som folk som har barn lägger på sina barn lägger hon nog på annat. Skulle inte tro det. Hon har ingen aning. Den orken och tiden får man ta från ingenstans, från någonstans inom sig man inte visste fanns. Det borde inte vara så jobbigt, folk har gjort det här i urminnes tider, och en del verkar klara det så lättvindigt. Men det är väl det att man ska inte bara vara mamma, man ska vara så mycket annat också. Man ksa vara på jobbet till exempel. Det där med att vara mamma ska man klara av med vänsterhanden samtidigt som man fortsätter leva som vanligt. Ett dubbelliv. Dubbelt så jobbigt. Så borde det väl ändå inte vara?
GillaGilla
Ikka och Katten – ❤ på erÅsa – så himla SPOT ON. Jag började applådera när jag läste din kommentar.
GillaGilla
Fast, Åsa, i vår brf är det nästan inga barnfamiljer engagerade pga att föräldrar \”har inte tid\”. Innan jag hade barn var jag engagerad i flertalet föreningar tillsammans med andra utan barn/pensionärer. Jag hade så mkt övertid att jag fick dubbla löner ibland (150 timmar på två tre månader). Jag tränade 6 dagar i veckan och jag träffade mina vänner flera dagar i veckan. Jag gick på bio, teater, restaurang och reste ofta. Kvälkskurser. Helgkurser. Kanske gör ni andra som har barn allt detta fortfarande i samma utsträckning? Jag gör det iaf inte. Så nog gjorde jag andra saker. Men dock kände jag mig ofta utesluten. Av föräldrarna som hela tiden räknades mer. Som det var synd om pga deras slit. Men som bjöds på barnkalas, dop mm. Vilket jag som barnlös inte gjorde. Den sorgen över att vara utanför, inte uppfylla normen och att sakna barn är en börda jag inte bär idag. När jag har barn. Du jämför ditt liv före barn med hur du har den. Men sanningen är att du faktiskt inte vet hur du hade haft det utan barn. Eftersom ditt sociala liv hade varit mer begränsat ( hur ofta bjuds barnlösa in till barnfamiljer-som.är majoritet bland vuxna) hade du nog fyllt ditt liv med annat. Karriär eller nått. Knappast hade du suttit hemma och käntligen dig ensam och utanför?
GillaGilla
Jag läser din blogg då och då men brukar aldrig kommentera, men när jag ser folk gå i terapi kan jag inte låta bli. Har själv gått i terapi och pratat bort ändlösa hemskt dyra timmar utan att komma någonstans. Vi snackar 1700kr i timmen på ett särskilt kris- och traumacenter. Javisst, psykologen var bra, förstod, var stöttande osv, men det gjorde inte ångesten mindre. Jag plöjde igenom en massa lovande självhjälpsböcker, de var givande på många sätt men gav föga resultat. I våras testade jag hypnos hos en jätteduktig tjej i Sthlm som heter Boel Björkenwall. Efter fyra sessioner är jag som en ny människa – fast mest mig själv. Mer mig själv, mer som den jag saknat att vara. Idag tacklar jag problem på ett mycket bättre sätt och är befriad från gamla mönster. Med hypnos går man till roten med problemet, vilket kan va jobbigt men samtidigt häftigt och otroligt befriande. Det finns säkert någon duktig hypnotisör i gbg-området. Boel har jättebra info på sin hemsida http://viability.se och jag tror hon även har länkar till hypnotisörer i andra delar av Sverige. Ett tips i all välmening. Nej, jag är inte sponsrad.
GillaGilla
Åh, jag tycker synd om alla i er familj. Ni verkar stressa som galningar och ändå blir det inte bra. Jag vill inte lägga sten på börda men undrar över ett par saker. Jobbar ni heltid båda två? Att ha två småbarn plus jobba heltid x 2 går liksom inte ihop. Man måste dra ner på vissa krav och en viss standard kanske. När vi hade småbarn (nu är de nästan vuxna)så jobbade vi 80 % båda två. Vi köpte nästan inget nytt alls under 10 år (möbler, telefoner, leksaker, prylar m.m.), vi var på billiga campingsemestrar flera ggr, hade picknick i parken (gick ytterst sällan på restaurang eller café)etc,etc. SÅÅÅÅÅ värt det. Och en sak till: jag jobbar i förskolan, nu för tiden kommer barnen helt uppskruvade till oss (tv och ipads redan på morgonen, alla motorer igång från scratch)och sen är det full fart hela dagen, inte konstigt att de ofta är vrånga och besvärliga. Jag önskar så att fler barn fick ha det lugnt och tråkigt ibland och fick en stillsammare och mjukare livsrytm. Snälla, se detta som MINA tankar, inte som anklagelser. Du gör verkligen så gott du kan utifrån den situation ni befinner er i just nu.Susanne
GillaGilla
Heja er! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver att det gör ont. Lite skönt är det att det inte bara är mitt barn men jag vill ju såklart inte att varken vi eller ni ska ha det såhär. Dessa utbrott är så uttröttande och jag vet verkligen inte hur man ska undvika dom. Hade en teori om att det hade med blodsockerfall att göra och de blir nog värre då men det är inte hela sanningen. Min son är också en liten räka och jag vet inte hur man undviker det. Det är SÅ frustrerade att inte kunna hjälpa sitt barn. För hans del går det i perioder hur mycket utbrott som kommer och just nu är det ganska sällan tack och lov. Men jag kämpar med mitt mående och när räkan kommer känner jag bara hur luften går ur mig. Du är duktig! Och det måste bli bättre till slut!
GillaGilla