På Bradpittsarmpit är det tyst, men i mitt huvud skriker vildvittrorna. Ni vet, ibland kanske ens kompis frågar om det är vi som är de konstiga eller de normala och så kan inte hjärnan sluta mala på flera dagar.
Vad tänker folk ens på? De som inte tänker på patriarkatet och glädjebussen (att de som äger mer än hälften av resten av världen endast är 85 personer och att de får plats på samma buss) hela tiden. Vad tänker man på då? Vad studsar man sina beslut och livsval mot?
Ibland tänker jag att det vore skönt att inte vara feminist. Inte fundera så mycket. Inte må så dåligt. Bara lalala, här är lilla jag i stora världen och jag förtjänar allt jag har omkring mig och vill jag ha mer så är det väl bara att …
Lalala.
Nä, men vad tänker folk på? Hur gör folk? Hur lever folk utan att må dåligt?
Låter jag elitistisk när jag ställer de här frågorna? Som att jag tror att jag har kommit på något som de flesta inte har?
Jag menar inte det. Jag tror verkligen inte att jag är unik och grejen är att jag ju inte ett enda svar. Jag är själv en del av problemet. Jag är så jävla norm core med mina barn och man och mitt hus och mitt jobb och mitt ägande.
Jag har inga svar, men jag mår dåligt nästan jämt. Sämsta möjliga.
Jag ska försöka bota detta med mina vanliga lindrings-grejer (städa, prata med de jag vet känner ungefär likadant, planera och plantera, jogga – har börjat bocka av pass på ett löparschema – lägga mig i tid, läsa böcker osv).
Tills det känns bättre får jag luta mig extra mycket mot mitt raison d’être (här sammansvurna över en iPad-skärm). Titta på dem och bli påmind om varför jag går upp om morgnarna. Åh.
Brad Pitt's armpit 
Måste verkligen bli bättre på att kommentera här, eftersom jag läser allt. Men tänkte bara säga hur mycket jag uppskattar din blogg! ����
GillaGilla
Jag vet ju att det är så jävla mycket hemskt i världen och tänker på det ibland och mår dåligt. Men jag tänker inte på det hela tiden. Egentligen ganska sällan. Och då jobbar jag ändå med att kommunicera om människor som har det väldigt svårt. Jag fattar att du tycker att andra är knäppa, men jag tror att många har en slags överlevnadsinstinkt, att man håller det jävligaste ifrån sig, liksom per automatik. Men om man är sliten blir det såklart svårare, då blir ju allt svårare.
GillaGilla
Jag är nog ganska bra på att självmedicinera antidepp genom att jag filtrerar bort jobbiga saker och tar bara in sådant jag kan hantera och/eller påverka, du vet en fot framför den andra osv. Vet inte om det är bättre egentligen. Men jag vågar inte släppa på det nu, med tanke på all ackumulerad skit jag skulle behöva ta in… kram kusse
GillaGilla
Jag kan helt relatera till din känsla och för mig så var tricket att göra som Johanna och helt enkelt försöka filtrera bort så mycket skit som möjligt. Jag slutade kolla på nyheterna, jag valde att dölja alla som delar skit på facebook (både idioterna som delar rasistsmörja, men också välmenande \”utbildande\” delare) och sen tänkte jag att det är helt orimligt att ha dåligt samvete för ens eget välmående. Jag är medveten om att det här kan verka okänsligt, men om det kan hjälpa dig lite så here goes: Jag tror på att försöka påverka nära sig själv i första hand och längre bort i andra hand. Alltså: försöka se till att man själv/sin familj/nära vänner har det så bra som möjligt och sen använda resterande kraft om/när den finns till att göra bättre i stora bilden. Livet ÄR orättvist och förjävligt och jag hatar att det finns fattigdom och krig och våld och skit, men lika lite som de som drabbas av det har valt det livet har ju du valt att bli född och uppvuxen där det är bra. Jag menar att det inte är nån större idé att må dåligt över att en har det bättre än andra utan istället försöka vara glad för att just en själv har haft en sån tur. Som en liten person i stora världen så kan en inte påverka så jävla mycket mer än sin direkta omgivning, men om alla gör sitt för att göra det just dom kan i just sin omgivning så blir ju resultatet ett finare samhälle/en bättre värld. Obs. jag menar inte att man ba ska hurra för att allt är gött och skita i resten av världens kaos, men om all panik och alla tankar och all tid som går åt till att oroa sig för/sörja för andras skull istället kunde ägnas åt att glädjas och hjälpa där man kan så känns det som en vinst i det lilla. Du och Nils och dina kompisar verkar ju vara superfina med varandra och hjälpas åt och stötta varandra och stå för bra grejor som jämlikhet och allas lika värde och sånt. Det kommer påverka. Ni kommer ha barn som i sin tur kan påverka och låta sina varma, trygga nätverk hjälpa andra. Okej, svammel nu kanske, men kram!
GillaGilla
obs! Ej menat att förminska eller håna dina känslor! Förlåt om det lät så.
GillaGilla
OBS har i många år varit månadsgivare i Rädda barnen och medlem i Amnesty mm, det gör att jag hela tiden känner att jag åtminstone gör något, även om det är extremt lite. Greenpeace är också himla bra ju.
GillaGilla
Ni är så bra och kloka allihop. Jag vet att allt ni säger är sant och jag är månadsgivare och gör små insatser här och där och jag vet att världen är orättvis och att ingen kan göra allt och att man måste börja med sig själv och allt det där. Jag kan bara omöjligt övertala min hjärna att tänka så ibland. Rätt ofta. Och så sätter det sig i bröstet och halsen. Som klumpar. Ångestmetastaser.
GillaGilla
Jag tänkte på dig när jag lyssna på Stefan Einhorn i Värvet. Han sa ngt i stil med att \”det största misstaget människor begår är att låta bli att göra ngt eftersom det ändå är så lite att det inte spelar någon roll..\” Han har en poäng i det. Och ett leende eller en vänlig handling kan göra stor skillnad för en annan människa. Skicka vidare, osv.. Du kanske inte kan rädda världen, just nu, men du får verka på din arena utifrån dina förutsättningar. Mer kan du inte begära av dig själv. Eller av någon annan. Puss o kram//kusse
GillaGilla