R O A R

I kväll sprang jag en mil på under timmen och det är ganska fantastiskt eftersom jag, när jag började springa för sju veckor och 24 löparpass sedan, tyckte att det var jobbigt att springa fem kilometer. Nu spurtade jag på slutet med Säkert i lurarna och det var egentligen det jag ville säga. Att jag sprang med lurar i öronen. Med musik.

För det ska jag inte göra, tycker polisen. För då kan jag bli mördad, säger polisen.

Vad fint att de bryr sig om mig, polisen. Va? Att de ger mig tips på hur jag ska slippa bli mördad, va?

Det har sagts så många gånger förut, men det verkar som att det måste sägas igen. Med skrik och svett och demonstrationer och hashtaggar. Så tröttsamt att det måste sägas om och om igen. Men: det är inte offrets fel att hen blir mördad. Det är inte kvinnans fel att män mördar (vet att det inte finns en känd förövare ännu i just det fall jag refererar till här ovan, men eftersom 87 procent av alla brott mot liv och hälsa begås av män – källa Statistiska centralbyrån – så tillåter jag mig att generalisera här).

Det är inte heller kvinnors fel att män våldtar (100 procent av alla anmälda våldtäkter begås av män, samma källa).

Du ska få ha kort kjol liten tröja ingen kjol vara full vara ute ensam vara fri, för i helvete, utan att behöva våldtas eller mördas.

Du ska få vara svart i USA och ha på dig en hoodie utan att behöva skjutas ihjäl av polis.

Det är inte ditt fel.

Det är inte offrets fel.

Förstår du nu, pappa? Du som säger att inga strukturer finns. Du som säger att vi inte lever i ett patriarkat. Du som tycker att jag har bättre för mig än att tänka på normer. Du som med dina ord gör mig mer frustrerad än vad någon annan kan göra med ord. Du som tog halva föräldraledigheten för 35 år sedan när ingen annan man gjorde det. Du som alltid, under min uppväxt, verkat med utgångspunkten att jag och min bror har precis samma förutsättningar att göra och utvecklas till vad vi vill.

Du som har betett dig som en feminist, men som aldrig skulle kalla dig för det. Som tycker att det inte finns problem med normer eftersom du inte ser dem.

Varför räcker inte alla bevis? Varför räcker det inte att läsa att polisen tycker att vi som inte mördar ska tänka oss för? Vi som inte våldtar ska passa oss. Varför får vi höra om och om igen att det måste vara vårt fel?

Förstår du att det påverkar oss? Förstår du att det är fler saker och att allting tillsammans spelar roll och skapar en orättvis värld, där vi inte alls har samma förutsättningar i livet, jag och min bror? Trots att du tycker det. Förstår du att vi påverkas av att komma ut i ett arbetsliv där de som bestämmer är män (styrelseordförande i börsföretag 95 procent män, VDs 94 procent män, styrelseledamöter 76 procent män). Ett arbetsliv där jag kan få frågan på en anställnigsintervju om jag planerar att skaffa barn och om det sedan skulle bli barn skulle min karriär dala, medan barnens fars karriär skulle påverkas positivt av att han blivit farsa?

Förstår du att argumentet ”men kvinnor väljer ju låglöneyrken” inte håller, för att de skrån som tidigare domineras av män men som börjar tas över numerärt av kvinnor oundvikligen drabbas av kraftig statussänkning och sämre löner? Lärare, psykologer, socionomer osv.

Förresten är det argumentet så himla grunt. Att säga så är som att säga att ”det bara råkar bli”. Det råkar bara bli så att främst kvinnor väljer att jobba inom vård och barnomsorg. Och det bara råkar bli att kvinnor tar ut mer föräldraledighet och jobbar deltid när barnen börjar i förskola och skola och får sämre löneutveckling och sämre pension och blir beroende av sina män som skulle få fan och hens moster vid eventuell skilsmässa då kvinnan skulle behöva leva ensam på sin lön eller pension. Vilket gör att man kanske stannar i sitt hem, trots att det är den farligaste platsen för kvinnan att vistas i, eftersom det är där hon oftast misshandlas eller dödas. Inte i löparspåret.

Förstår du att det påverkar oss att det för i helvete inte funnits en enda kvinnlig statsminister i Sverige eller en enda kvinnlig president i USA?

Åh, pappa, det är inte ditt fel. Du är en bra person. Men du är en individ och jag pratar om strukturer och normer, för man måste det. Det gör mig så otroligt arg att du inte kan se dem, strukturerna, när jag försöker förklara för dig, för hur ska jag då kunna förklara för någon?

Förstår du att det känns sisådär att den här frasen är högst rimlig att säga till mina barn:

”Ja du Ben, om du gillar fotboll och tränar hårt kan du en dag bli en världsstjärna som tjänar miljoner eller kanske en miljard. Och du Bo – om du är riktigt flitig på träningarna kan du en dag dra in uppemot 8 000 kronor i månaden och kanske bara behöva jobba deltid vid sidan av.”

Förstår du att det hänger ihop, allting? Normer och strukturer och hur vi ser på personer som tilldelas olika kön när de föds. Hur vi värderas.

Hur kvinnor fått kämpa i olika vågor av frigörelse för att få rösta, jobba och tillskansa sig olika stycken av frihet som för mannen alltid varit självklara. Att vi fortfarande kämpar. Att det fortfarande inte är bra.

Förstår du varför jag är arg? Förstår du att jag blir ledsen när du fnyser och tycker att jag har bättre saker att tänka på när jag försöker prata om vad som driver mig, vad som är viktigt för mig?

Förstår du att när polisen uppmanar mig att springa utan lurar så säger det inte bara att jag ska passa mig. De hotar mig. ”You better watch your back.” Det är ett himla hot.

Och jag är så trött. Så trött på att vi inte kommer någon vart. Att man fortfarande måste hålla på och förklara och lägga fram bevis på bevis och sakligt argumentera för att normer och strukturer finns. Att vi lever i ett patriarkat. Jag är så oerhört redo för att börja krossa det.