På tal om bilderna på döda barn

Elin tipsade i en kommentar om det här inlägget som Paula skrivit och det är obehagligt och sant. Obehagligt sant. Det handlar om skillnaden på hur döda västerlänningar skildras i bild jämfört med hur döda rasifierade skildras. Hur barnen som sköts på Utöya, 9/11-offren och de som dog i Columbinemassakern visades upp för världen så som de såg ut när de levde, med namn och karaktärsbeskrivningar och med berättelser om deras drömmar. Medan människor som fallit offer för attentat i icke-västvärlden visas upp som citat ”ren känsloporr, där människor berövas all integritet, fotas i sina svåraste stunder och sen sprids bilderna över världen”.

Paulas tes är att krigen och de hemska brotten hade kunnat beskrivas utan de hemska bilderna, men att medierna anser att bilderna behövs, för utan dem kommer folk inte att bry sig. De kommer att bläddra vidare. När vita i väst drabbas kan folk relatera utan att se hemskheterna, men när rasifierade drabbas krävs, citat ”mer övertalning av känslorna för att verkligen göra intryck”.

Så här skriver hon:

Detta bottnar i den socialt nedärvda rasismen. I vi och dom tänket. De som hör till gruppen ”vi” är lätt att känna kopplingar till i deras svåra stunder utan närgångna bilder av mord och död. De andra däremot, de som är annorlunda, där krävs mer övertalning av känslorna för att verkligen göra intryck. Därför kommer bilder på döda barn, misshandlade vuxna och torterade män. För att tvinga den som läser att se vad som sker och inte kunna slå bort det med ”de där andra”.

Jag minns en övning vi fick när jag pluggade på journalisthögskolan. Vi fick olika rubriker och så skulle vi beskriva hur vi skulle placera dem på en förstasida. Uppgiften gick ut på rangordna dem efter hur angelägna de var.

Jag minns inte exakt hur rubrikerna såg ut, men det var helt klart att ett mord i Sverige smällde högre än 30 i Colombia. Eller att en dålig nypotatisskörd var mer ”värd” än en ovanligt svår torka i Östafrika. Så skolades vi blivande journalister att värdera nyheter.

Men det var 2003 eller kanske 2004 och internet var inte vad internet är nu och jag har hoppats att det ser annorlunda ut nu. Allting är ju nära nu och om man bara vill kan man ta reda på hur det är att vara människa i princip vilket land om helst (Nordkorea undantaget). Men jag antar att det är samma lagar om angelägenhet som styr fortfarande.

Så deppigt.