Det värsta med tiden (tack Petra, <3 forever)

Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som ”inte hinner med vardagspu…”, ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. ”Det är för få timmar,” ”jag träffar knappt mina barn”, ”träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch” och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga? Jag får mycket sällan tillfälle att undra vad jag ska hitta på, för jag vet alltid vad jag måste göra. Tid för ”fri lek” är varannan kväll mellan åtta och tio och den tillägnas ofta grejs som behöver fixas. Det här blogginlägget skrivs med ena handen medan jag med den andra försöker få Ben att sitta still när han äter popcorn. Så är det och så kommer det att vara några år till. Så är det väl för alla som har små barn. Och det är okej.

Förutom en grej. En grej hatar jag. Jag kan inte förlika mig med att jag är så kass på att höra av mig till mina kompisar. Som Petra. Jag har tänkt så många gånger senaste veckorna att jag ska ringa och kolla hur läget är. Men har jag gjort det? Nej. Hon har börjat på sitt första jobb efter examen och jag har inte ens frågat hur det går. Sämst.

Och så kommer man hem från jobbet och det plingar på dörren och där står en person med en blombukett och den är från Petra. Och så grinar jag och skrattar på samma gång, för det är en så himla fin grej att göra och jag blir så glad och jag har inte ens ringt.